Guilin

Det är ganska bekvämt att åka tåg i Kina, det värsta är lukten av urin som sprider sig genom hela tåget men efter ett tag vänjer man sig. Man kan välja 3 olika klasser. Hard seat: vilket betyder sittplats på hårt säte (får man inte tag i en sån biljett kan man köpa ståplats i, och vissa tåg tar 30 timmar), soft sleeper: där vagnen är uppdelat i bäddar om sex stycken, 2 rader och 3 bäddar i höjd. Här finns ingen dörr men det är klart skönare är hard seat och ändå ekonomiskt. Soft sleeper är den lyxigaste varianten och där är vagnen uppdelad i bäddar om 4, med en dörr som går att låsa. Det är skönt att veta att bagaget är i säkert förvar och man stänger ute en hel del av ljudet, men det är nästan dubbelt så dyrt som hard sleeper.

Bussarna däremot, är inte bekväma. Är man lång så är man tvungen att ligga som en räka, och ligger man på mage eller rygg så får inte armarna plats utan dom hänger ner som en apa som sover på en gren. Chaufförerna verkar jobba på ackord för dom kör som galningar och hänger sig på tutan, vilket gör att man inte kan sova. Från Haikou var vi tvungen att ta buss till Guilin och det tog oss 16 timmar, något jag helst inte gör om. Vi kom fram klockan 6 på morgonen och vi stod där på busstationen och nästan frös ihjäl eftersom vi hade klätt oss för klimatet i Haikou, och i Guilin var det bara ett par plusgrader och regnigt.

Allt kretsar runt grottor och karstberg i Guilin och alla grottor som finns att beskåda är fyllda med neonljus och annat spektakel (och självklart väldigt dyrt) så vi struntade i det. Istället höll vi på att bli lurade av trevlig dam som började prata med oss, och här i Kina är det sällan man får tillfälle att prata engelska med någon så det är klart att man tar tillfället i akt och frågar massa saker. Efter en stunds konverserande sa vi att vi var lite hungriga och frågade om hon kunde rekommendera något ställe. Hon sa att hon också var hungrig och visade oss ett ställe som inte verkade för dyrt. När hon hade hjälpt oss att beställa så reste hon sig upp och önskade oss en trevlig kväll och att hon nu skulle ge sig iväg. Vi insåg att notan förmodligen skulle bli mkt mer än vad vi beställt och ropade till oss servitören. Självklart låtsades han som ingenting och sa bara "I don´t know" och gick vidare när jag frågade om han kunde riva beställningen. Så vi klev bara upp och gick ut ur restaurangen, och då blev det hönshus av alltihopa. Helt plötsligt förstod han engelska och när han insåg att vi inte skulle äta där så rev han notan. Men folk är ändå fredliga här, dom spelar bara på att man inte vågar säga ifrån. Säger man ifrån är det sällan ett problem. Vi träffade ett israeliskt par som hade följt med ett par studenter på en tebjudning, och det kostade dom 500 kr för att smaka på 5 olika sorters teer (normalt pris för en kopp te är 2-5 kr).
Vandrarhemmen har ofta en pärm där man kan välja olika turistmål och sedan betalar man i receptionen så fixar dom biljetterna från Cits som är Kinas officiella resebyrå. Vi försöker oftast leta rätt på ett Cits och boka våra biljetter där för att få bättre priser (vandrarhemmen tar ut en ganska hög avgift), och i Guilin låg det en 30 m ifrån vårat boende. 30 meters promenad och man sparar ca 25%.
Vi åkte på två turer i Guilin. Den ena var till en risodling + besök i två "minoritetsbyar". För att hindra Kinas minoriteter att flytta ifrån byarna och söka sig till städerna så får byborna välja om dom vill skriva på ett kontrakt att stanna i sin by hela livet och bevara sina seder i utbyte mot en summa pengar. I ena byn vi var till så klippte kvinnorna bara sitt hår en gång i sitt liv, och det var när dom gifte sig. Då klippte man det till halva längden och knöt upp det avklippta håret runt en speciell huvudbonad. Först efter giftermålet får kvinnan visa sitt hår, och när hon fått ett barn så knyter hon det avklippta håret till en boll som fästes fram på huvudbonaden. Behöver jag säga att världsrekordet i långt hår finns här?

Risodlingen var maffig och full av djur. Vanligast var att man hade ankor i dom små uppdämda vallarna, men här och var stod det en häst och såg helt bortkommen ut. Man förstår nog inte vilket jobb det måste vara att konstruera en risodling. Vi åt bamburis här (ris instoppad i ett kluvet bamburör och grillat över öppen eld) och kollade på olika delikatesser som folk sålde på vägen, torkade ödlor och sånt.

Den andra turen var en båtfärd ner för Lifloden till staden Yangshou. Otroligt vacker natur, och här är motivet på kinas 20Yuan-sedel hämtat. Motivet på 1Yuan-sedeln är från Västra sjön i Hangzhou (bara 4 sedlar kvar nu, hehe). På väg ner för floden så såg man små bambuflottar (högst en meter bred) komma paddlandes mot båten och i exakt rätt tillfälle så greppade dom tag i båten och höll sig fast för allt dom var värda. När dom bundit fast båten så började dom... sälja souvenirer. Helt galet, och livsfarligt.