Sihanoukville

En mkt ung man som fiskar nattetid för att hjälpa familjen

Det måste jag då säga. Över mina förväntningar.

Som alltid när vi åker någonstans så läser vi inte så mycket av platsen. Mycket roligare så för då får man se ställen man skulle kanske vilja undvika, som den här staden, hehe.

Staden som ligger väldigt bra till vid havet har fler vita invånare än lokala (pratar då centrum och inte runtomkring). Ett litet partyställe kan man säga. Antingen väldigt rikt eller väldigt fattigt.


Vi visste inte riktigt vart vi skulle börja så vi sprang runt till minst 25 olika turistinformationer och frågade om priser till mysiga turer m.m..
Från infot närmast vårat hotell köpte vi en dagstur ut till öarna med lite snorkling. Mannen som jobbade i infot fick vi väldigt bra kontakt med då vi började prata om skolor och det lilla projektet vi håller på med. Han berättade att han för ngt år sedan försökt bygga en skola alldeles ensam 4 mil från staden. Skolan skulle vara till barn som inte har råd att betala för engelska undervisning. Hur som haver var det för långt bort att arbeta ensam på utan någon som hjälper till så han fick låta det rinna ut i sanden. Men allting för juh något gott med sig, huset han byggt bor nu några familjer i.
Efter hans försök att bygga skolan så började han istället jobba som engelska lärare lite närmare staden. Eleverna i den skolan betalar 1 dollar i månaden, men när över hälften av befolkningen tjänar max 1 dollar om dagen så är det kanske inte lättaste prioriteringen. Virack (som han heter) jobbar väldigt hårt på att försöka komma på en lösning till detta.
Han inbjöd oss att prata med hans studenter och det skulle bara vara roligt så vi sa ja.

Virack utanför kycklingskjulet

Dagen efter så åkte vi på våran båttur runt öarna. Vet inte varför vi faller dit på sådanna saker men ibland är det skönt att slippa tänka själv och bara njuta. Simon blev även biten av ngt i sanden 2 gr, hehe på vägen ut och på vägen in. På vägen tillbaka till stranden så blåste det nå enormt och det fanns inte en torr fläck på någon i båten. Vågarna slog in.

Tror han kommer köpa en när vi kommer hem

När vi vaknade dagen efter så bestämmde vi oss för att hyra moppe och åka till Stung Hao, en väldigt liten fiskeby som förövrigt också är Viracks födelseort.

Halvvägsframme såg vi ett ensamt litet gästhus och bestämmde oss för att ta en iskaffe mot hettan. Ägaren fanns inte där men en militär så vi satt och pratade med honom en stund. När vi kom fram till Stung Haos gästhus visade det sig att det inte var så gästvänligt så vi ägnade hela dagen istället i byn och åkte sedan tillbaka till det lilla ensamma gästhuset.

Fiskehyddorna

När vi kom dit så var ägaren hemma. En Tysk vid namn Joe. Han hade även sin goldenretriver där. Och tro mig, alla små khmerhundar var rysligt rädda för denna stora glänsande skönhet, hehe. Det ända huset som finns inärheten av Joes gästhus är militärernas, alltid en eller två som är där. Joes Landlord tycker han borde ha en vakt med tanke på .......... och att det inte finns några grannar. Men han har juh militärerna som granne och vänner så inte vill han ha någon vakt eller.

Euro =)

Vi satt och pratade med Joe en stund men sedan ringde Virack och ville att vi skulle komma till hans center. Upp på motorcykeln och iväg. Vet inte vad vi förväntade oss men det vart iaf så att vi undervisade hela lektionen. Sen tyckte Virack att vi skulle ta en till lektion så det gjorde vi. Lite skakis och uppochnedvända kom vi tillbaka. En helt ny upplevelse.

Spelade kort med grabbarna grus hela natten, fick höra det ena och det andra.

Dagen efter så bestämmde vi med Joe och militärerna att vi skulle ha BBQ så vi körde in till staden och handlade massvis med olika saker som man kan grilla. När vi kom tillbaka så gick vi ut på stranden med vovsing och badade. Simon satt och grävde ett stort hål så jag tog sanden som han kletade upp och började forma den till ett slott. Det slutade dock med krig. 5 män som observerat oss ett tag började närma sig. Vi blev lite oroliga först för vi kanske hade förolämpat dem, och den äldste såg absolut inte nykter ut. De kunde dock inte engelska och han satt där ändå och gav tecken på att han ville att vi skulle slänga sand på den yngste av dem (25 år) med, hehe, det vågade vi dock inte. Efter många minuter kom en man som kunde engelska vilket var skönt så man slipper missförstånd. Han berättade att den äldre hade suttit och kollat på oss medans vi slängde sand på varandra och ville vara med. Men istället för att kasta sand så föreslog jag att vi kunde spela vollyboll. Det gjorde vi allt i många minuter, var bara den äldre som inte hängde med riktigt, tror det var för att han hade en cigg i munnen hela tiden. När vi skulle gå så förlkarade de att de jobbade för polisen och så tyckte de att vi skulle ta deras telefon nr utifall det hände oss något, vi hade dock inget nummer så vi tackade nej. Folk verkar väldigt oroliga för en om man är lite utanför i Kambodja, som store bröder.

Grillningen var perfekt, GUD så gott att ha gjort sin egen mat! Vi satt länge och smaskade med kortspel och inhemsk whiskey.

Fler nattfiskare (inte barnet, hon är faderslös och hennes mor jobbar)

Dagen efter var det dags för lektioner igen, lite seriösare. Grundämnet var miljö. Så mycket spekulationer vad man kan göra som människa och vad man skulle kunna göra i landet. Ganska intressant. Vi fick dock undervisa 2 andra klasser också så när Simon undervisade den vältaliga klassen sen dagen innan var jag med en lite mindre vältalig klass. Timmen efter viseversa. Det var också jätte roligt för lärarna sa att de inte kunde prata nå bra engelska men shit, gjorde lite hänga gubbe med dem och de var snabbare än jag skulle vara på svenska. Lite som de som studerar engelska i Kina kanske. De skriver väldigt bra men har ingen att tala med förutom läraren så språket blir lite efter.

Jag och Viracks mor och systrar

Sista dagen skulle vi åka med Virack till Stung Hao igen för att besöka hans familj och prata lite vett. Han hade fått två intressanta personer med sig som skulle följa med för att kolla om det gick att harpunfiska.
Var ett mycket lyckat avslut på vistelsen , speciellt alla skaldjur hans mor dukat fram.

Ber om ursäkt men vi har inte tagit några mer bilder härifrån, det vart för vackert.

Vi önskar med varmt hjärta Joe, Virack och Grabbarna Grus får många lyckliga år

Skola 1

Vi hade berättat om våran ide med att ge skolmaterial till barnen för våra vänner Suny på Oh My Buddha och Connor (en irländare som bott i PP i 3 år och undervisat). De tyckte det var en väldigt bra ide och vi fick hjälp av dem att hitta en lämplig skola. Suny följde även med oss för att vara våran översättare. Kl 8 på morgonen åkte vi först till markanden för att inhandla material. Vi fick 150 st tjocka skrivböcker och 384 st blyertspennor och 10st pennvässare för 500 kr.

Skolan som ligger 30 km utanför Phnom Penh hade bara en byggnad (3 klassrum). Det var 278 elever, från första till sjätte klass, och 11 lärare. En till byggnad var på väg. För de intresserade var det en UNICEF skola. De flesta barnen fick dock studera vid stupan och utomhus.

Det visade sig att det var bra att Suny följde med oss som översättare. Rektorn som vi gick till först av allt trodde nämligen att vi var kristna som ville konvertera barnen. Efter samtalet med rektorn kallade han in alla barnen i skolan och vi gav ut ett block och en penna till varje elev. De blev mycket tacksamma då de flesta av dem inte hade något att skriva på. När en liten grabb fick sina saker så började han omedelbart att skriva av allt som stod på tavlan, utan att flytta blicken en sekund. Det var långt ifrån alla barn som var i skolan denna dag så det blev mycket över som vi bad rektorn att dela ut när det behövdes. Pennvässarna fick lärarna.

Efteråt så satt vi utanför och kollade på de studerande en stund. Våran tuktuk chafför , Mai, såg väldigt berörd ut. Det var även Mai som skötte kameran.
Tack Roger & Eva, Martin & Gun-Britt!

Vill bara påminna er om att det går att skänka pengar. Små som stora blir mycket. Bara att maila så får ni kontonr.

eva-mypersson@hotmail.com eller simon_molen@hotmail.com

Phnom Penh - Kambodja

Kan ni hitta dom två människorna som gömmer sig i bilden? Det är från ryska marknaden.

Här fick en hund av en japan som hette magnus. Nej vi bara skojja.
Vi hade planerat att möta upp Cassie, men hade helt glömt bort vad hon hade skrivit att hon skulle vara så vi frågade efter billigaste stället att bo på, och dit gick vi.

(Observera att dom är 5 st på en motorcykel, av ett barn syns bara ett ben)

När vi var nästan framme så träffade vi på Michael (AU) som vi mött både i Louang Phabang och på Don Det. Han hade gått bakom oss ett tag och skrattat åt en tjej som hade en så stor väska att det såg ut som ett sköldpaddskal (min) innan han såg att det var vi.

När vi kom fram till rätt område så såg Cassie oss från hennes väns kompis bar "Oh My Buddha". Vi sprang runt och försökte hitta ett boende men vikom så sent att allt var fullt. Vi fick lov att dela rum med Cassie, en dollar styck. Sen satt vi på Oh My Buddha tills klockan var sent (för oss), ca 11.

Dagen efter var det dags att sätta tänderna i lite historia. Vi besökte S-21 och Killing Fields. S-21 är en av många skolor som de Röda Khmererna använde som tortyrfängelse mellan 1975 och juni 1978. Utanför står det några människor, utan ben, helt sönderbrända eller missbildade som tigger, man får en klump i magen. Man har sett att 10 519 fångar funnits och dött där. Inte räknat de barn som de tror är upp till 20 000. Fångarna hölls där och torterades i oftast 2 - 4 månader innan de togs till Killing Fields och avrättades. Gud vare med Viet Nams insats.
Ny fakta om hur många bönder som dör varje år av minor. Viet Nam 300. Cambodia 700.
Kommande dag var bara skum. Vi klev upp tidigt, hade planerat allt vi skulle göra jättebra. Men allt blev bara så fel.

Vi skulle först gå och byta böcker, de ville dock bara köpa dem för 1 dollar styck så det släppte vi fort.

Sen skulle vi gå in på Nationalmuseét och Kungliga Palatset. Jag hade dock inte på mig en heltäckande tröja och Cassie visade lite knä så vi kunde bara gå in på Museet.

Vi gick och satte oss utanför en mycket fin skola ett tag för att se på trafiken och dricka lite vatten. En grabb i våran ålder dyker upp. Jag tror han väntade på skjuts eller ngt för han dröjde kvar vid porten men vågade sig inte nära oss utan stod och tryckte bakom gallret. Efter en stund slängde jag en blick bak på honom. Han höll upp ett magasin med en stor bild på en naken dam mot mig och nickade. Kan inte förstå vad han menade med det.

Iaf det var juh skumt så då gick vi istället till Ryska marknaden. Det visade sig dock efter 1 timmes promenix att vi gått till helt fel marknad så det var bara att ta en tuktuk hem.
När vi kom till Oh My Buddha hade ett gäng Amerikaner beställt tre fat med hund. De åt dock inte upp dem så när de gått tyckte personalen att vi skulle testa. Ångrade mig redan innan.
Som sagt inget fungerade som det skulle.

Dag 3 gick bara ut på att ta igen det vi missat dagen innan. Första stoppet blev Kungliga Palatset och det andra stoppet Ryska marknaden. Palatset var stort och pampigt. Same Same but Different.
Ryska marknaden var väldigt stor och vi fann det vi letade efter, kortlekar.
Sen sprang vi hem och byggde ett korthus på 10 våningar. Det rasade dock när jag la ned de sista 2 korten, men vi hann få ett kort iaf. Vi byggde också en halvdålig Pagoda.
Dag 4 får ett eget inlägg.

Dag 5 var en hiskeligt rolig dag då vi gick på en kickboxningsmatch. En killes öga svullnade upp så att han inte kunde se med det redan rond 1, hehe efter matchen var båda ögonen så. En annan fick lite för mycket kickar på benen så han kunde inte stå genom sista ronden, men han gav sig inte. Var lite blodigt här och där. Sista matchen var dock uppgjord. Det är en Amerikansk fotbollspelare som far runt i världen och gör dumma saker till ett TV program. Sista matchen var mellan han och en Khmer. Han vann efter 3 ronder. Fejk fejk fejk. Men ni skulle hört Khmererna när han gick upp i ringen, rätt halvstor karl kan man säga.

Jag satt även och pratade med en äldre man ett tag. Han jobbade för en organisation som hjälper barn att få kläder, mat och undervisning. Han hade flyttat från landet 1975 för att studera i Phillipinerna. Men även studerat i Viet Nam och Thailand. Han hade inte haft lite tur när han åkte från landet. Mycket intressant man och om någon vill hjälpa till vid hans organisation är det bara att kontakta oss så får ni deras mail och telefon nummer.

Saigon (Ho Chi Minh)

Boendet i stora städer är aldrig riktigt prisvärt och fräscht och Saigon är inget undantag. Även om Vietnam i övrigt är ganska dyrt, så är det stor skillnad på vad man får för sina pengar. Vårat rum i Saigon var litet, skitigt, utan AC, utan lakan och fullt av myror. Som tur är tillbringar man inte mycket tid i rummet.

Efter en natts sömn i det ovan beskrivna rummet klev vi upp tidigt och gick på upptäcksfärd i en av världen mest motorcykeltäta städer. 5,5 miljoner invånare och över 3 miljoner motorcyklar! Det är inte utan att man fruktar för sitt liv när man ska gå över en väg. Men på något miraklöst sätt så flyter trafiken runt omkring en och när man kommer över på andra sidan kollar man tillbaka och undrar hur det gick till.

De första sevärdheterna blev en Katedral och ett Hindusikt tempel. Inte mycket att skriva om dom förutom att katedralen såg ut som något taget ur Ringaren i Notre Dame. Mindre lättsamt var museét vi besökte efteråt (war remnants museum). Där hade man sammanställt statistik över vietnamkriget och allt lidande det har åsamkat folket. Det är knappast något nytt och jag tänker inte ge er någon historialektion men krigsföringen mot de här länderna (Laos, Kambodja och Vietnam) vittnar om hur sjuk vissa människor är.

Man visade bilder på soldater som höll upp delar av söndersprängda barn och kvinnor mot kameran och skrattade. Man halshögg folk och trädde upp deras huvuden på pinnar, man våldtog och torterade hela byar. Längre in i museet fanns fotografier på människor som på ett eller annat sätt blivit vanställda under/efter kriget pga alla mängder av gift man vräkte ut. Det fanns även fotografier på missbildade barn till amerikanska soldater, som under sin närvaro i kriget kom i kontakt med samma gifter. Det som är mest beundransvärt när man tänker på det är att turister från de delar av världen som våldtagit detta land kan resa säkert i sydoastasien utan att känna sig hotade.

Efter museét besökte vi Reunification Palace, som är den plats där Vietcong körde genom grindarna och förklarade Nord- och Syd-vietnam enat 1975 (med viss osäkerhet på årtalet). Där fick vi se presidentens arbetsrum, mottagshallen, vicepresidentens rum och olika konferensrum. I källaren stod även en replika på den Jeep man förde den sydvietnamesiske presidenten, efter att man stormat palatset och tillfångatagit honom, till en radiostation där han själv fick förklara hur läget låg till.

Vi bokade en "utflykt" med resebyrån, vilken vi bodde rakt ovanför, till Mekongfloden. Bussen kom och plockade upp oss 7 på morgonen och vi gav sömndrucket personalen på turistbyrån våra biljetter och klev ombord. 15 minuter efter att vi åkt reste sig guiden upp och förklarade vad vi skulle göra under dagen i Co-chi tunnlarna. Vi hade blivit satt/klivit ombord på fel buss! Efter att förklarat läget för guiden ringde han upp turistbyrån och skällde ut dom för att dom inte såg till att vi kom ombord på rätt buss. Vi blev lovade att om vi följde med skulle vi få göra det utan kostnad och dagen efter åka till Mekongfloden (när vi kom tillbaka ville dom dock ha betalt och vi kom överens om att vi skulle betala ungefär halva priset, vi var trots allt mkt nöjd med dagen).

Tunnlarna påminde mycket om dom vi såg i närheten av Hue, med undantaget att det här var mer besökt av turister (på både gott och ont). Man fick mer förklaringar och på mer förståelig engelska. Nackdelen var att man hade byggt en skjutbana där man mot en summa pengar kunde provskjuta vapen ur en mindre vapenarsenal, vilket såklart tilltalade turister (större andelen från ett land som gillade att panga i det här landet redan för 30 år sedan). Det kändes sjukt.
Uppfinningsrikedomen har vi sett prov på tidigare i det här landet, men man slutar aldrig förvånas när man ser de fällor och gömställen vietnameserna använde sig av. Vi blev visade en av ingångarna till de berömda tunnlarna och vi förstod varför man hade stora svårigheter att hitta dom och ännu större svårigheter att ta dom i besittning. Även i tunnlarna hade man ett avancerat system med fällor och "larm". Vissa av de saker man plockade upp efter de amerikanska soldaterna, som parfymer och klädesplagg, la man i speciella högar och täckte med jord. Här kom luften från tunnlarna upp genom ett ventilationssystem och tack vare föremålen i högen så kunde inte amerikanerna "lukta" sig till tunnelsystemet. Det var även förbjudet att elda och laga mat på dagarna så det fick skötas mellan solnedgången och till mitt i natten. För att varken rök eller eld skulle synas lagade man mat i speciella hus och där röken leddes en bra bit bort under jord och spreds genom en hög av tegel innan den nästan osynlig släpptes ut ovan mark.

På kvällen firade vi det kinesiska nyåret (26 jan) och det är stort i Vietnam. Överallt i staden hade man monterat upp scener där olika band och celebriteter uppträdde. På den stora scenen, där vi var, fick man även beskåda Miss World. Hon trädde in på scenen och förklarade sina tankar om Vietnam. Vilket spektakel!

Man hade vettigt nog satsat på ett "kommunalt" fyrverkeri, och vilket fyrverkeri sen. Så fort dom blev synliga på himmlen blev folkmassan helt till sig och skrek rakt ut. Under kaoset träffade vi en familj bestående av Pappan och hans 2 döttrar. Han ville att vi skulle prata engelska med den yngsta av dom (8 år) så hon kunde lära sig. Efter fyrverkeriet ledde dom oss genom kaoset av alla motorcyklar, som självklart skulle iväg samtidigt, till det Hinduiska templet vi besökte tidigare. Vi fick en bunt rökelse som man i tur och ordning skulle fästa i 8 olika krukor medans man bad till guden som illustrerades ovanför. Efteråt skulle man plocka och äta en sorts citrusfrukt från ett träd som skulle ge en hälsa. Den var sur.

Nästa dag såg vi till att vi hamnade på rätt buss! Vi gav oss av till mekongfloden där vi blev fraktade runt i små kanaler och visade hur man tillverkar kokoskola. Vi fick smaka massa lokalt odlade frukter medans vi lyssnade på ett lokalt folkmusik.

Recept:
65% mald Kokos10% socker
25% malt?

Koka i ca 45 minuter och rulla in det i rispapper!

Mui Ne

Det här stället är uppbyggt mitt i ingenstans och det finns bara en väg, den stora landsägen som går från Nha Trang till Saigon. Alla hotell, restauranger och barer ligger antingen ut mot stranden (dyrare) eller på andra sidan av vägen (billigare). Eftersom det är byggt nästan enbart pga turismen kan man inte vänta sig att man ska lära sig överdrivet mycket om landet i sig, men är man på jakt efter skön avkoppling och långa stränder är detta ett bra alternativ. All bebyggelse är ny och modern och restaurangerna serverar nästan uteslutande västerländsk mat, priserna är såklart därefter. Mui Ne, är känt för sina stränder och vågorna bjuder på surfing vilket alla verkar ägna sig åt. Kitesurfing är det mest populära alternativet och det går ut på att man står på en speciell surfingbräda och håller i två rep som går till en "glidflygarlik drake" som fångar upp vinden och sen är det bara att ge sig iväg! Efter dykcertet kändes det lite dyrt att ta en kurs i kitesurfing (det kostade nästan 4000 för 10 timmar), men det ser himla roligt ut och vi kommer definitivt göra det om vi åker till Australien där kulturen är mer utbredd.

Vi tog en dagstur med en av alla de vita jeeparna som fraktar turister hit och dit. Sedan blev vi eskorterade till en liten å, en fiskeby (det ursprungliga Mui Ne innan turismen "flyttade" det)., en liten ravin med röd sand, de vita sanddynerna och slutligen de gula sanddynerna för att njuta av solnedgången. Låter det turistigt? Det var det. Fiskebyn var dock ett undantag, slående vacker med tusentals små och lite större fiskebåtar som låg och guppade alldeles utanför i den halvmåneformade kustremsan. Överallt låg båtar uppdragna på land som folk reparerade och snyggade upp. Om det finns tusentals fiskebåtar här så finns det miljontals och åter miljontals snäckor och döda läckerheter från havet som spolats upp på stranden efter att båtarna har sorterat och dumpat "avfallet". Dagen efter bestämde vi oss för att återvända och spendera mer tid här.
Vid fiskebyn använder man sluttningen ner mot stranden att torka små räkor som båtarna tar med sig tillbaka. På väg till sanddynerna fick vi även se att man använde väggrenen, kilometer efter kilometer med torkade räkor utefter vägen. Undrar om livsmedelsverket skulle tillåta den hanteringen, haha.

Nha Trang

Vi har planerat ett tag nu att vi ska ta dykcert och Nha Trand är ett mkt bra ställe att göra det på. Här finns det lika många dykare som fiskar! Vi valde ett av dom större (och såklart dyrare) men vi kände att vi fick mycket för pengarna. Det blev bara jag och My i en grupp och vi hade 2 dykinstruktörer eftersom det var lågsäsong. Innan vi fick starta med utbildningen var vi tvungen att fylla i ett hälsoformulär som bekräftade att vi inte hade astma, diabetes eller hjärtproblem som skulle kunna göra att det vore farligt att dyka. My hade dock haft en hjärnskakning inom de fem senaste åren så vi var tvungna att åka till en liten klinik för en hälsokontroll. Det var minst sagt intressant. Stället var så långt ifrån de sjukhus vi är vana vid. Det var smutsigt, fallfärdigt och totalt ohygieniskt, folk sprang ut och in i rummet och det var allmänt kaotiskt. Som tur var skulle vi inte göra några större ingrepp. Kliniken var uppdelad på 2 våningar och den första våningen var utan tvekan den mest "besökta". Där skulle My göra ett ultraljud och ett EKG-test (läkaren för ultraljudet var inte där så vi skulle komma tillbaka nästan dag kl 6 på morgonen). På övervåningen skulle det göras röntgen, och det rummet påminde starkt om de tortyrrum vi sett på museum i Vietnam. Läkaren som skulle sköta det satt på en stol och sov med fötterna på bordet medans han kollade på tv, så vi var tvungen att väcka honom. Vi åkte tillbaka till hotellet och läste våra teoriböcker.

Dagen efter var vi hos läkaren kl 6 men vi fick kl 8 beskedet att hon skulle komma lite sent så våran tid var framflyttad till 10 istället. Trötta och irriterade tänkte vi på våran förlorade sovmorgon och tog en promenad för att hitta lite kaffe. När vi satt oss och ner och fått vårat kaffe såg jag en apa i ett av träden alldeles intill vägen så jag gick dit för att ta kort på den. Då kom det ut en gammal man och gav mig en banan som jag kastade upp i luften och apan fångade den med kuslig skicklighet. Vi blev inbjudna på te och något som påminde om Lao Lao. Den gamle mannen pratade ingen engelska men efter en stund kom jag underfund med att han pratade franska och försökte med min inte alltför stora vokabulär att kommunicera med honom. Det blev därför mest enkla frågor och svar som hur gamla alla var och var vi kom ifrån och om vi hade några barn eller barnbarn. Men han berättade även att han varit med i kriget mot fransmännen. När vi skulle gå såg han bekymrad ut och tyckte inte att vi skulle vara i solen utan skydd så vi fick var sin hatt! (Vi skickade ett vykort till honom från Saigon)
När vi kom tillbaka hade läkaren kommit och vi gjorde ultraljudet samtidigt som hon visade oss alla organ och gjorde en lektion av det hela. Vi fick även bilden från röntgen med oss som souvenir. My fick beskedet att hon var dykklar och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Dykkursen var 4 dagar lång och de första två dagarna spenderade vi i en utomhusbassäng för att bekanta oss med dykutrustningen. Det var inte speciellt spännande men såklart en nödvändig kunskap. De två sista dagarna gjorde vi 2 dyk per dag i havet där vi fick träna på det vi fick lära oss i poolen. Det sista dyket fick vi även testa på att göra en James Bond-volt ner i vattnet från båten med all utrustning. Vattnet i Vietnam är tydligen som grumligast från oktober till januari och när vi var där var det precis på väg att bli bättre men sikten var bara 4-5 meter. Efter det fjärde dyket fick vi göra ett teoriprov och vi är nu certifierade dykare!