Turister är gräshoppor på hjul...: Saigon (Ho Chi Minh)

Boendet i stora städer är aldrig riktigt prisvärt och fräscht och Saigon är inget undantag. Även om Vietnam i övrigt är ganska dyrt, så är det stor skillnad på vad man får för sina pengar. Vårat rum i Saigon var litet, skitigt, utan AC, utan lakan och fullt av myror. Som tur är tillbringar man inte mycket tid i rummet.

Efter en natts sömn i det ovan beskrivna rummet klev vi upp tidigt och gick på upptäcksfärd i en av världen mest motorcykeltäta städer. 5,5 miljoner invånare och över 3 miljoner motorcyklar! Det är inte utan att man fruktar för sitt liv när man ska gå över en väg. Men på något miraklöst sätt så flyter trafiken runt omkring en och när man kommer över på andra sidan kollar man tillbaka och undrar hur det gick till.

De första sevärdheterna blev en Katedral och ett Hindusikt tempel. Inte mycket att skriva om dom förutom att katedralen såg ut som något taget ur Ringaren i Notre Dame. Mindre lättsamt var museét vi besökte efteråt (war remnants museum). Där hade man sammanställt statistik över vietnamkriget och allt lidande det har åsamkat folket. Det är knappast något nytt och jag tänker inte ge er någon historialektion men krigsföringen mot de här länderna (Laos, Kambodja och Vietnam) vittnar om hur sjuk vissa människor är.

Man visade bilder på soldater som höll upp delar av söndersprängda barn och kvinnor mot kameran och skrattade. Man halshögg folk och trädde upp deras huvuden på pinnar, man våldtog och torterade hela byar. Längre in i museet fanns fotografier på människor som på ett eller annat sätt blivit vanställda under/efter kriget pga alla mängder av gift man vräkte ut. Det fanns även fotografier på missbildade barn till amerikanska soldater, som under sin närvaro i kriget kom i kontakt med samma gifter. Det som är mest beundransvärt när man tänker på det är att turister från de delar av världen som våldtagit detta land kan resa säkert i sydoastasien utan att känna sig hotade.

Efter museét besökte vi Reunification Palace, som är den plats där Vietcong körde genom grindarna och förklarade Nord- och Syd-vietnam enat 1975 (med viss osäkerhet på årtalet). Där fick vi se presidentens arbetsrum, mottagshallen, vicepresidentens rum och olika konferensrum. I källaren stod även en replika på den Jeep man förde den sydvietnamesiske presidenten, efter att man stormat palatset och tillfångatagit honom, till en radiostation där han själv fick förklara hur läget låg till.

Vi bokade en "utflykt" med resebyrån, vilken vi bodde rakt ovanför, till Mekongfloden. Bussen kom och plockade upp oss 7 på morgonen och vi gav sömndrucket personalen på turistbyrån våra biljetter och klev ombord. 15 minuter efter att vi åkt reste sig guiden upp och förklarade vad vi skulle göra under dagen i Co-chi tunnlarna. Vi hade blivit satt/klivit ombord på fel buss! Efter att förklarat läget för guiden ringde han upp turistbyrån och skällde ut dom för att dom inte såg till att vi kom ombord på rätt buss. Vi blev lovade att om vi följde med skulle vi få göra det utan kostnad och dagen efter åka till Mekongfloden (när vi kom tillbaka ville dom dock ha betalt och vi kom överens om att vi skulle betala ungefär halva priset, vi var trots allt mkt nöjd med dagen).

Tunnlarna påminde mycket om dom vi såg i närheten av Hue, med undantaget att det här var mer besökt av turister (på både gott och ont). Man fick mer förklaringar och på mer förståelig engelska. Nackdelen var att man hade byggt en skjutbana där man mot en summa pengar kunde provskjuta vapen ur en mindre vapenarsenal, vilket såklart tilltalade turister (större andelen från ett land som gillade att panga i det här landet redan för 30 år sedan). Det kändes sjukt.
Uppfinningsrikedomen har vi sett prov på tidigare i det här landet, men man slutar aldrig förvånas när man ser de fällor och gömställen vietnameserna använde sig av. Vi blev visade en av ingångarna till de berömda tunnlarna och vi förstod varför man hade stora svårigheter att hitta dom och ännu större svårigheter att ta dom i besittning. Även i tunnlarna hade man ett avancerat system med fällor och "larm". Vissa av de saker man plockade upp efter de amerikanska soldaterna, som parfymer och klädesplagg, la man i speciella högar och täckte med jord. Här kom luften från tunnlarna upp genom ett ventilationssystem och tack vare föremålen i högen så kunde inte amerikanerna "lukta" sig till tunnelsystemet. Det var även förbjudet att elda och laga mat på dagarna så det fick skötas mellan solnedgången och till mitt i natten. För att varken rök eller eld skulle synas lagade man mat i speciella hus och där röken leddes en bra bit bort under jord och spreds genom en hög av tegel innan den nästan osynlig släpptes ut ovan mark.

På kvällen firade vi det kinesiska nyåret (26 jan) och det är stort i Vietnam. Överallt i staden hade man monterat upp scener där olika band och celebriteter uppträdde. På den stora scenen, där vi var, fick man även beskåda Miss World. Hon trädde in på scenen och förklarade sina tankar om Vietnam. Vilket spektakel!

Man hade vettigt nog satsat på ett "kommunalt" fyrverkeri, och vilket fyrverkeri sen. Så fort dom blev synliga på himmlen blev folkmassan helt till sig och skrek rakt ut. Under kaoset träffade vi en familj bestående av Pappan och hans 2 döttrar. Han ville att vi skulle prata engelska med den yngsta av dom (8 år) så hon kunde lära sig. Efter fyrverkeriet ledde dom oss genom kaoset av alla motorcyklar, som självklart skulle iväg samtidigt, till det Hinduiska templet vi besökte tidigare. Vi fick en bunt rökelse som man i tur och ordning skulle fästa i 8 olika krukor medans man bad till guden som illustrerades ovanför. Efteråt skulle man plocka och äta en sorts citrusfrukt från ett träd som skulle ge en hälsa. Den var sur.

Nästa dag såg vi till att vi hamnade på rätt buss! Vi gav oss av till mekongfloden där vi blev fraktade runt i små kanaler och visade hur man tillverkar kokoskola. Vi fick smaka massa lokalt odlade frukter medans vi lyssnade på ett lokalt folkmusik.