Nha Trang

Vi har planerat ett tag nu att vi ska ta dykcert och Nha Trand är ett mkt bra ställe att göra det på. Här finns det lika många dykare som fiskar! Vi valde ett av dom större (och såklart dyrare) men vi kände att vi fick mycket för pengarna. Det blev bara jag och My i en grupp och vi hade 2 dykinstruktörer eftersom det var lågsäsong. Innan vi fick starta med utbildningen var vi tvungen att fylla i ett hälsoformulär som bekräftade att vi inte hade astma, diabetes eller hjärtproblem som skulle kunna göra att det vore farligt att dyka. My hade dock haft en hjärnskakning inom de fem senaste åren så vi var tvungna att åka till en liten klinik för en hälsokontroll. Det var minst sagt intressant. Stället var så långt ifrån de sjukhus vi är vana vid. Det var smutsigt, fallfärdigt och totalt ohygieniskt, folk sprang ut och in i rummet och det var allmänt kaotiskt. Som tur var skulle vi inte göra några större ingrepp. Kliniken var uppdelad på 2 våningar och den första våningen var utan tvekan den mest "besökta". Där skulle My göra ett ultraljud och ett EKG-test (läkaren för ultraljudet var inte där så vi skulle komma tillbaka nästan dag kl 6 på morgonen). På övervåningen skulle det göras röntgen, och det rummet påminde starkt om de tortyrrum vi sett på museum i Vietnam. Läkaren som skulle sköta det satt på en stol och sov med fötterna på bordet medans han kollade på tv, så vi var tvungen att väcka honom. Vi åkte tillbaka till hotellet och läste våra teoriböcker.

Dagen efter var vi hos läkaren kl 6 men vi fick kl 8 beskedet att hon skulle komma lite sent så våran tid var framflyttad till 10 istället. Trötta och irriterade tänkte vi på våran förlorade sovmorgon och tog en promenad för att hitta lite kaffe. När vi satt oss och ner och fått vårat kaffe såg jag en apa i ett av träden alldeles intill vägen så jag gick dit för att ta kort på den. Då kom det ut en gammal man och gav mig en banan som jag kastade upp i luften och apan fångade den med kuslig skicklighet. Vi blev inbjudna på te och något som påminde om Lao Lao. Den gamle mannen pratade ingen engelska men efter en stund kom jag underfund med att han pratade franska och försökte med min inte alltför stora vokabulär att kommunicera med honom. Det blev därför mest enkla frågor och svar som hur gamla alla var och var vi kom ifrån och om vi hade några barn eller barnbarn. Men han berättade även att han varit med i kriget mot fransmännen. När vi skulle gå såg han bekymrad ut och tyckte inte att vi skulle vara i solen utan skydd så vi fick var sin hatt! (Vi skickade ett vykort till honom från Saigon)
När vi kom tillbaka hade läkaren kommit och vi gjorde ultraljudet samtidigt som hon visade oss alla organ och gjorde en lektion av det hela. Vi fick även bilden från röntgen med oss som souvenir. My fick beskedet att hon var dykklar och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Dykkursen var 4 dagar lång och de första två dagarna spenderade vi i en utomhusbassäng för att bekanta oss med dykutrustningen. Det var inte speciellt spännande men såklart en nödvändig kunskap. De två sista dagarna gjorde vi 2 dyk per dag i havet där vi fick träna på det vi fick lära oss i poolen. Det sista dyket fick vi även testa på att göra en James Bond-volt ner i vattnet från båten med all utrustning. Vattnet i Vietnam är tydligen som grumligast från oktober till januari och när vi var där var det precis på väg att bli bättre men sikten var bara 4-5 meter. Efter det fjärde dyket fick vi göra ett teoriprov och vi är nu certifierade dykare!