Indonesia - Sumatra - Medan

Landningen i Medan var lite skum då piloten saktade in för att sedan öka farten igen, flera gånger om. Kraftiga högersvängar avlöste kraftiga vänstersvängar vilket gjorde att man undrade om piloten verkligen visste vad han sysslade med. Efter ett par cirklar saktade han in kraftigt och svängde in över staden. Vi var inte många meter ovanför hustaken och ingen landningsplats i sikte. Helt plötsligt dök flygplatsen upp ur tomma intet, den låg mitt i centrala Medan.

Staden i sig var nästan totalt ointressant, och förutom den kulturella förändringen från Malaysia och Sydostasien var det inte mycket att se. Vi hittade ett billigt gästhus som hette Angels Guesthouse och lämnade våran packning för att hitta krubb. Ägaren stoppade oss alldeles innan vi gick och försökte sälja på oss en Trekk i Bukit Lawang (våran nästa destination) och vi sa att vi skulle tänka på saken. När vi kom tillbaka meddelade vi honom att vi tänkte åka dit först och sedan ev köpa en trekk. Han började tjata och till slut blev han så upprörd att han höjde rösten och sa "varför ska ni åka dit om ni inte ska trekka?" och gick till sitt rum och slog igen dörren. Ibland vet man inte vad man gör för fel, men det visade sig såklart att det var billigare att anordna trekkingen i Bukit Lawang (som vanligt).

Vi kände oss inte direkt så välkommen så dagen efter åkte vi till busstationen och tog första bästa buss till Bukit Lawang.

Johor Bahru

En liten skum stad med inte allt för många trevliga individer. Dyrt var det också för boende.
Vi var lite osäkra på alla frågaor om visum så vi gick till ambassaden för att kolla. Det visade sig dock att Simon inte fick gå in då hans byxor inte nådde ned till fötterna, men jag fick hehe. Vi kunde som vi trodde får visum på gränsen men alltid skönt att vara säker.

Sen åkte vi ut till färjestationen och det visade sig att det bara gick att ta en färja till Batam, förvisso en Indonesisk ö men inte rätt ö. Väl därnere så var det väll bara att göra det då. På båten träffade vi en äldre dam från Sumatra och en yngre tjej från Jakarta. De var jättetrevliga och bjöd oss på det ena och det andra, framför allt om information vad som var något att se och vad som inte var det. Den yngre följde tom med oss hela dagen för att kolla hotell, reseinfo till Sumatra.

Det gick att ta en färja från Batam till Medan men det kostade lika mycket att flyga så istället för 24 timmar valde vi 1 timme.

Malaysia - Kuala Lumpur

Efter indochina så kändes det nästan som att vara hemma. En ganska ren och fin stad. Men boendet var ganska dyrt. Vi bodde på ett väldigt fint nybyggt hostel med gratis frukost och fritt internet. Maten var också en ny upplevelse, mycket curry och mycket kryddor.

Första dagen åkte vi för att besöka 3 välkända tempel i grottor. Det var väldigt skitit i grottorna och de hade den mest fruktansvärda betonginredningen man kan tänka sig i ett tempel. De hade massor av Maca apor där. Jag gjorde ett stort misstag och log åt en, han blev helt galen och började skrika på hjälp så det kommer en riktigt stor och agressiv en mot mig, kunde inget annat än att fly men i flykten ramlade jag och slog hål på mina byxor. Ni skulle sett alla blickar jag fick från alla Indier därinne, hehe.

Dagen efter så sprang vi förbi den gamla tågstationen, uppför berget och in på världens största inhängnad för fåglar. Var väldigt mysigt och det fanns otroligt många arter. Mycket välskött.
Precis när vi var klara så kom världens spöregn så vi satte oss på resturangen som hade sin balkong ned mot parken och tog en kaffe. Alla stackars fåglar sökte även sitt skydd där.
Dag 3 spenderade vi först i kön till Petroniahusen. Vi fick en biljett till klockan fyra. Sedan gick vi till akvariumet, också det mycket välskött och många arter. Sen när det var dags att åka upp i Petroniahusen så började det spöregna igen så utsikten och korten blev inte så bra som vi hoppats. Nästkommande dag åkte vi till zoot som vi hört skulle vara riktigt bra. Jag kan inte säga att allt var dåligt men bitvis lika illa som det i Kina. De hade dock en riktigt stor inhägnad med bara ett litet trästaket för de Afrikanska djuren, giraffer, gaseller, zebror, strutsar allt tillsammans.
Senare på kvällen sprang vi på jakt efter linser till Simon. Vi hittade men de behövde beställa till dagen efter. Vi gick också för att försöka finna enklaste vägen till Sumatra (inte flyg). Ett utav de stora turistbyråerna sa att det var enklast att åka ned till Johor Bahru för att sedan ta en färja därifrån. Vi litade på dem så vi kollade inte i boken och köpte en bussbiljett.

Thailand - Bangkok

I Bangkok så möttes vi av det vi var rädd för, speciellt rädd att kambodja och laos kommer få erfara. Ingen kultur, bara anpassat till de som kommer med pengar. För mycket turister på ett och samma ställe och vi verkligen ber för de andra länderna att de inte ska bli lika beroende av turismen (självklart bara de som inte tar seden dit de kommer). Visst kan många tycka att det är bra att de får pengar men om 1 får pengar så blir 3 fattigare än innan.
Här stannade vi i tre dagar och fixade lie saker. Köpte även min present jag fick av min far. Älskar den nå otroligt och den kommer alltid finnas hos mig för att visa mig vad som är viktigt.

Siem Reap

Vi hade bestämmt möte i Siem Reap med Cassie och Abe så när vi kom dit så sprang vi till internet för att se var de var. Cassie hade skrivit. "Hej, Vi är nu i Siem Reap och bor på happy guesthouse, vi vet inte vart det ligger men ni kan hitta oss på en mexikansk bar där de serverar billig öl". Inte för att vi visste vart det fanns en mexikansk bar heller, staden är ganska stor så jag skrev att de kunde ringa så fort som möjligt så kanske vi kunde mötas redan ikväll (men glömde skriva ned numret).

Vi frågade nästan alla vart Happy Guesthouse kunde vara och hittade till sist en tuktukförare som var villiga att skjutsa oss för 5 kronor så då var det bara att åka (vi bokade även den mannen tre dagar för att se templen). Vi kom fram dit och hade tur för de var inne. Vi satt långt in på kvällen och uppdaterade varandra om alla händelser. Stället de bodde på var långt mysigare och trevligare än det vi var på så vi bokade ett rum för natten efter.
ett litet minne från de röda khmererna
Dagen efter så gick vi bara och utforskade staden, samt så gick Cassie och jag till markanden för ett besök hos frisören. Hon/han gjorde det väldigt lätt för sig, lovar att det blev inte mer än 5 klipp i mitt hår. När vi var klara hade vi tappat bort grabbarna så vi satte oss bara utanför för en kaffe (lite så som man gör om man går vilse, krama ett träd). Damen som hade stället kunde dock inte engelska och förstod inte ordet kaffe, när en tolk hoppade in efter en stund så fick hon ett litet anfall och drog till mig på armen, och sedan drog hon till tjejen bakom oss i kön på huvudet, hehe. Grabbarna hade gått och tagit en nachos de lirarna men kom precis när vi var klara med kaffet.
De tre följande dagarna var bara tempel tempel och återigen tempel. Stora Angkor. Mkt intressant och vackert. Helt fantastiskt att allting var så välbehållet.

Vi blev såklart efter 4 dagar tillsammans ganska bra vän med våran tuktukförare, Lyda, och sista dagen så bjöd han hem oss för att grilla, spela khmers version av schack och såklart deras whisky. Vi spelade också ett spel med det resterande kycklinghuvudet som var kvar efter maten, man snurrade det mellan 2 tallrikar och den det pekade på fick dricka en kopp whisky. Jag hade tyvärr berättat för honom att jag behövde göra om mitt hår igen och det visade sig att hans vän hade en liten barberarshop nära hans hus. Var inte riktikt lyckat då han förmodligen aldrig tagit på min hårtyp. Men det var mycket trevligt och något jag kommer le åt, sen.

Vi tackar Lyda för de trevliga dagarna, han offrade mycket för oss och gav mer än tog. En fin människa. Dagen efter var det dags att splittras från allihopa igen och ta bussen över till Thailand.
Kambodja innehåller så otroligt många underbara människor som vi önskar allt väl till. Fantastikst starka.

Phnom Phen

Så blev det ännu ett stopp i Phnom Phen. När vi kom fram så mådde Simon mycket bättre så vi bestämde oss för att avakta och se om det hände något mer. Medans Simon låg och sov så sprang jag omkring och och hälsade på allihopa igen. Suny var lite besviken för att vi hade missat den värsta kickboxningen som hade ägt rum en dag innan, men annars var allt sig likt.
Vi gick bara runt och pratade med allihopa, köpte även en engelsk ordbok till Rateck (den föräldralösa tonåringen som jobbar nära vårat favoritmatställe). Efter 2 dagar då Simon mådde betydligt bättre var det dags att åka igen.

Kratie

Till Kratie tog vi den billigaste och segaste bussen medans våra vänner tog den dyrare och snabbare. Så när vi kom dit så gick vi in på hotellet som vi hade blivit rekomenderade, men våra vänner hade inte dykt upp så vi trodde de hade gått till ett annat ställe.

Så fort vi slängt in våra saker så hyrde vi ägarens moppe och åkte på jakt efter de förbaskade delfinerna igen.

De säger att man måste åka ut med båt för ca hundra kronor för att se delfinerna och att pengarna så klart går till delfinerna. Men det blir lite dubbelmoral eftersom att delfinerna är jätteskygga och trivs definitift inte i närheten av en stor motor. Så vi åkte lite längre bort för att gå över en bro och sedan plaska fram mellan alla små öar.

Det var en riktigt mysig dag, vi solade lite (så gott som det gick i massa kläder). Vi hade riktig tur med delfinerna, de höll till bara 5-10 meter ifrån oss hela tiden. Simon blev som tokig, ville simma ut och dyka med dom men han behärskade sig och satt många minuter och bara stirrade ut.

När vi återvände till hotellet så såg vi våra vänner, de hade precis kommit med bussen, hehehe (lönar sig att vara snål ibland). Vi gjorde oss lite fina sen gick vi och åt middag alla fyra, spelade lite kort också, blev ganska sent eftersom de skulle till Phnom Penh dagen efter och vi till Siem Reap.

Så fort vi kom in i rummet så började Simon få feber och en liten orkan i magen. Efter ytterligare en timme låg han på toaletten och flyttade sig inte på hela natten. Jag blev ganska orolig men eftersom klockan var så mycket kunde jag inte göra så mycket förutom att gå ned till köket och be om is. Fick en några kilo stor klump (hehe) och kämpade stenhårt att försöka smeta runt den på stackars Simon som höll på att frysa ihjäl redan innan. Dagen efter var det bara att åka till sjukhuset, det fanns dock inget som ville ta emot oss inne i staden så det blev att ta motorcykel till ett större i utkanten. Vi hittade bara en person som kunde engelska och han tog runt oss och ville att Simon skulle sova över så de kunde ta lite prover. Han förde oss till sovsalen och gav Simon en säng. Salen var riktigt stor med ca 40 sängar. Sängarna hade bara järnstomme med några plankbitar tvärs över, man fick ta med egen filt om man ville. Men precis när läkaren tänkte föra oss vidare dök en annan man upp och sa att vi inte fick vara där för regeringen, det var ett sjukhus för fattiga. Den engelsktalande blev lite kinkig och tog oss till två Holländska läkare som också jobbade där. De gav Simon en snabbanalys. Han hade lågt blodtryck, hög feber och spydde så de tyckte han skulle åka till ett litet labb och göra malariatest. Om det skulle vara negativt så skulle vi åka till Phnom Phen för att göra ett nytt eftersom det lilla labbet inte var 100 % säkert. Så vi åkte dit och gjorde det testet (labbet låg i någons garage) men det var negativt så vi åkte tillbaka till hotellet och bokade en buss som skulle gå en halvtimme senare. Så vi slängde ihop sakerna och hoppade på bussen.

Skola 2

Vi åkte till marknaden och handlade skolmaterial, vilket var en frustrerande uppgift. Ingen pratade Engelska och vi hade ganska bråttom, då det var lördag och skolorna stänger tidigt. Damen som sålde pennor och skolböcker till oss förstod verkligen inte vad jag fösökte förklara för henne. Böckerna låg i förpackningar med 20 st i varje. Summan pengar vi hade skulle räcka till 160 dvs 8 förpackningar men hon hade bara 60 i sin bod. Jag ritade på ett papper att vi hade fått 60 st men behövde 100 st till dvs 5 förpackningar, och hon skickade iväg sin yngre medhjälpare som kom tillbaka med 3 förpackningar. En till förklaring och en till vända för medhjälparen. Samma sak med pennorna. Vi hade pengar för 320 pennor och hon hade knappt 60 pennor. Nu trodde jag att förklaringen skulle gå fram eftersom vi gått igenom det en gång men hon kom tillbaka med knappt 60 pennor till. Och så fortsatte det, medan tiden blev allt mer knapp. Till slut kunde vi betala och ge oss iväg mot målet Voen Sai och skolan där. Det var 35 km att köra och på dom vägarna tog det lite mer än 1,5 timme. Skolan hade precis stängt när vi kom fram men många av barnen var fortfarande kvar och dom flesta lärarna hade knappt hunnit ut ur klassrummen. Dom blev väldigt tacksamma och lovade att dela ut det till eleverna kommande måndag. Dom ville även ta kort på oss när vi räckte över skolmaterialet till en av lärarna.

Tack Cecilia Decker och Pelle Strandh

Ban Lung

I nordöstra delen av Kambodja, i provinsen Ratanakiri ligger "staden" Ban Lung och det blev vår nästa prick på kartan över besökta platser. Vägen dit från Stung Treng var skakig och dammig, och damm är precis vad som är mest utmärkande för den här platsen. Tror aldrig jag har andats in så mycket vägdamm någonsin, inte ens i norra Laos. Allt utefter vägarna var täckt i ett brunt lager av torkad lera som virvlats upp av trafiken och som regnet sedan förvandlat till en extra hud. Vi hyrde en motorcykel för att få större frihet och slippa vara beroende av turistbussar och motorcykeltaxi och för varje lastbil eller större fordon man mötte blev man förblindad ett par sekunder och råkade man ha munnen öppen sparade man in en måltid. ALLT man hade med sig var täckt av damm. Men det var det värt, för så här vackra platser är inte helt lätt att hitta.

Boendet var i särklass det bästa vi har haft hittills, och bland dom billigaste också. Tyvärr tog vi inga bilder men trähyddorna vi bodde i när vi umgicks med elefanterna i Laos var snarlikt. Det var en stor nybyggd bungalow för under 40 kr natten (i laos kostade dom det tiodubbla om man bara skulle bo där och inte rida elefanter).

Staden Ban Lung, eller större by kanske man ska kalla det, var inte mycket att se. Dom hade en mindre marknad där vi fyndade mat varje dag. Det som finns att se ligger utanför byn.

40 km ifrån Ban Lung ligger Virachays nationalpark och många som åker hit ger sig av på en trekking in i djungeln. Det finns bara ett företag som får anordna trekking in i själva parkområdet och det är ägt av staten. Priserna för det är såklart skyhöga, man får betala mellan 1000-2000 kr per person för en tredagarstur. Om man köper en trekk inne i byn kan man få en 3-dagarstur för under 250 kr per person, men då får man nöja sig med att besöka utkanterna av parkområdet. Vi beslöt att strunta i det eftersom priserna var så varierande och vi längre fram i resan säkert får chansen till liknande upplevelser ( t.ex på Borneo).

Första utflykten blev till Vulcano Lake, som egentligen är en krater, för att svalka oss i den olidliga värmen. Sjön är mer än 50 meter djup och inte mer än 200 meter i diameter. Konstigt nog, då det inte finns något tillflöde, är vattnet rent och det fanns inte mycket skräp i vattnet (vilket är väldigt konstigt för att vara Kambodja). Nästa besök blev ett vattenfall, och när vi väl kommit dit var det dags för ett nytt dopp, då vi var helt täckta i... damm! Inträdet till vattenfallen är helt beroende på vart man kommer ifrån, är man från Kambodja betalar man knappt en fjärdedel av priset en Barang (=falang) får betala. Vi besökte även ett till vattenfall samma dag för att vara säker på att saker verkligen faller neråt. Väl hemma fick man ta en dusch för att inte förvandlas till ett brunt lermonster.

Nästa dag blir uppdelat i två delar, varav en blir ett nytt inlägg. Vi delade nämligen ut skolmaterial. Vi begav oss till en by som heter Voen Sai, som ligger ca 35 km utanför Ban Lung, och till en skola där. Efteråt tog vi en båt till en skogskyrkogård och det var skumt. Båtfärden tog ca en timme och man fick promenera 20-30 minuter innan man kom till kyrkogården. Det var helt knäpptyst och hela stället gav en kalla kårar. Man hade använt hornen från vattenbufflar för att skydda gravarna (mot onda andar) och när någon begravdes planterade man ett litet träd på graven. Trädets hälsa visade hur bra personen hade det i sitt nästa liv. Roligt att se att den här typen av "naturtro" fortfarande finns kvar på vissa ställen i världen.

Stung Treng

Från att ha varit längst söderut i Kambodja så vände vi nu kursen mot de allra nordligaste delarna. Första stoppet blev Stung Treng som mest fungerar som en sista utpost innan gränsen till södra Laos. Staden kändes övergiven och spöklik så vi hyrde en motorcykel och gav oss iväg ut på landsbygden. Den sällsynta Irrawaddy-delfinen som vi inte fick se i Don Det ska tydligen finnas även här, så det blev vårat mål för dagen. Vi åkte på usla vägar som ibland upphörde att vara väg i nästan två timmar tills vi nådde en by. Här ute hade det inte varit många turister så ganska snart hade alla yngre invånarna omringat oss och ordet "Barang" ( = falang, som betyder utlänning) dök ofta upp. Snart kom byns enda engelsktalande person farande på en motorcykel och pratade med oss. Han pekade på en plats varifrån man bäst kunde se delfinerna, men dom verkar ha flytt fältet. På vägen tillbaka passerade vi en stor gårdsplan och mitt på planen stod en grabb som var kanske 1,5 år. Så fort han fick syn på oss började han skräckslaget springa mot huset. Men huset var för långt bort för att han skulle hinna dit. Man kunde se hur paniken växte när han insåg att han inte kunde gömma sig någonstans. Vi försökte skynda oss förbi men vägen tillät inga höga hastigheter. Till slut gav han upp springandet, vände sig mot oss och började skaka och storböla. Hans mor stod 30 m därifrån och kollade på honom, sedan på oss, och sedan började hon skratta. Det var nog hans första möte med en Barang, och tyvärr kommer han nog inte glömma det i första taget.

Mycket mer om Stung Treng finns det inte att skriva, vi köpte en bussbiljett därifrån och växlade lite pengar, som vi hade kvar från Laos, med turisterna. Det är hopplöst att växla grannländernas valuta här. Jag hade 450 000 Kip (Laos valuta) och i Vietnam skrattade dom bara när man frågade om dom kunde växla. I Phnom Penh hittade jag ett ställe som växlade men kursen var löjlig. På en dollar får du ungefär 8000 Kip så jag skulle få ca 55 dollar för mina 450 000 kip. Jag hade räknat med en mindre förlust såklart men jag häpnade när dom sa att dom max kunde ge mig 3 dollar! Vi sände även en liten lapptill Sisai med en turist som skulle till Don Det.

Sihanoukville

En mkt ung man som fiskar nattetid för att hjälpa familjen

Det måste jag då säga. Över mina förväntningar.

Som alltid när vi åker någonstans så läser vi inte så mycket av platsen. Mycket roligare så för då får man se ställen man skulle kanske vilja undvika, som den här staden, hehe.

Staden som ligger väldigt bra till vid havet har fler vita invånare än lokala (pratar då centrum och inte runtomkring). Ett litet partyställe kan man säga. Antingen väldigt rikt eller väldigt fattigt.


Vi visste inte riktigt vart vi skulle börja så vi sprang runt till minst 25 olika turistinformationer och frågade om priser till mysiga turer m.m..
Från infot närmast vårat hotell köpte vi en dagstur ut till öarna med lite snorkling. Mannen som jobbade i infot fick vi väldigt bra kontakt med då vi började prata om skolor och det lilla projektet vi håller på med. Han berättade att han för ngt år sedan försökt bygga en skola alldeles ensam 4 mil från staden. Skolan skulle vara till barn som inte har råd att betala för engelska undervisning. Hur som haver var det för långt bort att arbeta ensam på utan någon som hjälper till så han fick låta det rinna ut i sanden. Men allting för juh något gott med sig, huset han byggt bor nu några familjer i.
Efter hans försök att bygga skolan så började han istället jobba som engelska lärare lite närmare staden. Eleverna i den skolan betalar 1 dollar i månaden, men när över hälften av befolkningen tjänar max 1 dollar om dagen så är det kanske inte lättaste prioriteringen. Virack (som han heter) jobbar väldigt hårt på att försöka komma på en lösning till detta.
Han inbjöd oss att prata med hans studenter och det skulle bara vara roligt så vi sa ja.

Virack utanför kycklingskjulet

Dagen efter så åkte vi på våran båttur runt öarna. Vet inte varför vi faller dit på sådanna saker men ibland är det skönt att slippa tänka själv och bara njuta. Simon blev även biten av ngt i sanden 2 gr, hehe på vägen ut och på vägen in. På vägen tillbaka till stranden så blåste det nå enormt och det fanns inte en torr fläck på någon i båten. Vågarna slog in.

Tror han kommer köpa en när vi kommer hem

När vi vaknade dagen efter så bestämmde vi oss för att hyra moppe och åka till Stung Hao, en väldigt liten fiskeby som förövrigt också är Viracks födelseort.

Halvvägsframme såg vi ett ensamt litet gästhus och bestämmde oss för att ta en iskaffe mot hettan. Ägaren fanns inte där men en militär så vi satt och pratade med honom en stund. När vi kom fram till Stung Haos gästhus visade det sig att det inte var så gästvänligt så vi ägnade hela dagen istället i byn och åkte sedan tillbaka till det lilla ensamma gästhuset.

Fiskehyddorna

När vi kom dit så var ägaren hemma. En Tysk vid namn Joe. Han hade även sin goldenretriver där. Och tro mig, alla små khmerhundar var rysligt rädda för denna stora glänsande skönhet, hehe. Det ända huset som finns inärheten av Joes gästhus är militärernas, alltid en eller två som är där. Joes Landlord tycker han borde ha en vakt med tanke på .......... och att det inte finns några grannar. Men han har juh militärerna som granne och vänner så inte vill han ha någon vakt eller.

Euro =)

Vi satt och pratade med Joe en stund men sedan ringde Virack och ville att vi skulle komma till hans center. Upp på motorcykeln och iväg. Vet inte vad vi förväntade oss men det vart iaf så att vi undervisade hela lektionen. Sen tyckte Virack att vi skulle ta en till lektion så det gjorde vi. Lite skakis och uppochnedvända kom vi tillbaka. En helt ny upplevelse.

Spelade kort med grabbarna grus hela natten, fick höra det ena och det andra.

Dagen efter så bestämmde vi med Joe och militärerna att vi skulle ha BBQ så vi körde in till staden och handlade massvis med olika saker som man kan grilla. När vi kom tillbaka så gick vi ut på stranden med vovsing och badade. Simon satt och grävde ett stort hål så jag tog sanden som han kletade upp och började forma den till ett slott. Det slutade dock med krig. 5 män som observerat oss ett tag började närma sig. Vi blev lite oroliga först för vi kanske hade förolämpat dem, och den äldste såg absolut inte nykter ut. De kunde dock inte engelska och han satt där ändå och gav tecken på att han ville att vi skulle slänga sand på den yngste av dem (25 år) med, hehe, det vågade vi dock inte. Efter många minuter kom en man som kunde engelska vilket var skönt så man slipper missförstånd. Han berättade att den äldre hade suttit och kollat på oss medans vi slängde sand på varandra och ville vara med. Men istället för att kasta sand så föreslog jag att vi kunde spela vollyboll. Det gjorde vi allt i många minuter, var bara den äldre som inte hängde med riktigt, tror det var för att han hade en cigg i munnen hela tiden. När vi skulle gå så förlkarade de att de jobbade för polisen och så tyckte de att vi skulle ta deras telefon nr utifall det hände oss något, vi hade dock inget nummer så vi tackade nej. Folk verkar väldigt oroliga för en om man är lite utanför i Kambodja, som store bröder.

Grillningen var perfekt, GUD så gott att ha gjort sin egen mat! Vi satt länge och smaskade med kortspel och inhemsk whiskey.

Fler nattfiskare (inte barnet, hon är faderslös och hennes mor jobbar)

Dagen efter var det dags för lektioner igen, lite seriösare. Grundämnet var miljö. Så mycket spekulationer vad man kan göra som människa och vad man skulle kunna göra i landet. Ganska intressant. Vi fick dock undervisa 2 andra klasser också så när Simon undervisade den vältaliga klassen sen dagen innan var jag med en lite mindre vältalig klass. Timmen efter viseversa. Det var också jätte roligt för lärarna sa att de inte kunde prata nå bra engelska men shit, gjorde lite hänga gubbe med dem och de var snabbare än jag skulle vara på svenska. Lite som de som studerar engelska i Kina kanske. De skriver väldigt bra men har ingen att tala med förutom läraren så språket blir lite efter.

Jag och Viracks mor och systrar

Sista dagen skulle vi åka med Virack till Stung Hao igen för att besöka hans familj och prata lite vett. Han hade fått två intressanta personer med sig som skulle följa med för att kolla om det gick att harpunfiska.
Var ett mycket lyckat avslut på vistelsen , speciellt alla skaldjur hans mor dukat fram.

Ber om ursäkt men vi har inte tagit några mer bilder härifrån, det vart för vackert.

Vi önskar med varmt hjärta Joe, Virack och Grabbarna Grus får många lyckliga år

Skola 1

Vi hade berättat om våran ide med att ge skolmaterial till barnen för våra vänner Suny på Oh My Buddha och Connor (en irländare som bott i PP i 3 år och undervisat). De tyckte det var en väldigt bra ide och vi fick hjälp av dem att hitta en lämplig skola. Suny följde även med oss för att vara våran översättare. Kl 8 på morgonen åkte vi först till markanden för att inhandla material. Vi fick 150 st tjocka skrivböcker och 384 st blyertspennor och 10st pennvässare för 500 kr.

Skolan som ligger 30 km utanför Phnom Penh hade bara en byggnad (3 klassrum). Det var 278 elever, från första till sjätte klass, och 11 lärare. En till byggnad var på väg. För de intresserade var det en UNICEF skola. De flesta barnen fick dock studera vid stupan och utomhus.

Det visade sig att det var bra att Suny följde med oss som översättare. Rektorn som vi gick till först av allt trodde nämligen att vi var kristna som ville konvertera barnen. Efter samtalet med rektorn kallade han in alla barnen i skolan och vi gav ut ett block och en penna till varje elev. De blev mycket tacksamma då de flesta av dem inte hade något att skriva på. När en liten grabb fick sina saker så började han omedelbart att skriva av allt som stod på tavlan, utan att flytta blicken en sekund. Det var långt ifrån alla barn som var i skolan denna dag så det blev mycket över som vi bad rektorn att dela ut när det behövdes. Pennvässarna fick lärarna.

Efteråt så satt vi utanför och kollade på de studerande en stund. Våran tuktuk chafför , Mai, såg väldigt berörd ut. Det var även Mai som skötte kameran.
Tack Roger & Eva, Martin & Gun-Britt!

Vill bara påminna er om att det går att skänka pengar. Små som stora blir mycket. Bara att maila så får ni kontonr.

eva-mypersson@hotmail.com eller simon_molen@hotmail.com