Don Det (Södra Laos)

Don Det är en ö av många i området i södra Laos som kallas för four thousand islands, och det är ett paradis! Elektricitet finns bara mellan 6 och 10 på kvällen och bara på restauranger och vissa butiker (internetcafeet har ström under dagen också). Vill man ladda sin Ipod får man snällt bege sig till en av uteserveringarna, vilket gör det lätt att träffa nya människor. Det finns definitivt ingen lyx som toalett och dusch i rummen. Om man vill ta en dusch så gör man det i samma vatten som rinner runtomkring ön, och det är inte varmare än solen gör det så man kan lika gärna slänga sig i Mekongfloden (vilket innebär att riktigt ren blir man aldrig). Allt boende har samma standard och pris, en bungalow med en säng och fönster som knappt går att stänga, så man väljer efter vilken utsikt man vill ha. Soluppgång över Mekongfloden eller solnedgång över Mekongfloden, vi valde solnedgången. Man betalar ungefär 20 kr per natt, så levernet på Don Det är i billigaste laget. Lever man riktigt billigt kan man klara sig på under 60 kr om dagen för 2 personer. Naturen bjuder på allt man behöver här, både när det gäller mat och när det gäller upplevelser.

För 8 kr kan man hyra en cykel eller en kajak för ett helt dygn. Vi och ett stort antal andra turister tog cyklarna över bron till den närliggande ön Don Khon. På den södra udden finns det största vattenfallet i asien, om man räknar liter vatten per timme. Riktigt maffigt var det! Man kunde bada en bit nedanför fallet där vattnet bildade en större pool som gjorde att det inte var lika strömt. Men man fick passa sig för att inte simma för långt ut. Ännu längre ner finns den väldigt sällsynta Irrawaddy-delfinen, som dock blir mer och mer sällsynt pga alla föroreningar man vräker ut i floden. Man kunde ta en båttur och i bästa fall kunde man se en skymt av något i vattnet som eventuellt kunde vara en delfin. Vi lämnade dom dock ifred i vattnet.
Alldeles utanför vårat rum hängde ett antal hängmattor, och där spenderade vi ganska mycket tid med att ligga och läsa, prata med Asaf och Cassie (som för övrigt hade fått löss från hotellet i Vientiane, och på Don Det fanns det knappast något lus-schampoo) och kolla på utsikten. Vi sov även här ett par nätter, även om man vaknade mitt i natten av lite rygg och myggproblem och gick in till sängen istället.
Alldeles bredvid våran bungalow låg Mr Sisai´s restaurang, och med honom och hans familj blev vi goda vänner. Dom var 9 syskon och hur stor släkten var totalt med alla kusiner och tremänningar har vi ingen aning om. Men Sisai (nr 4) och hans äldre broder Kham Phay (nr 2) var dom vi spenderade mkt tid med. Varje morgon och kväll satt vi tillsammans med dom och Asaf, våran israeliske marijuanarökande granne, och spelade kort och åt god mat som Sisai´s yngre syster Mia lagat. När vi (MY) låste ut oss räddade Kham Phay oss med sin bågfil! Han jobbade hela dagarna med sin turistbyrå och på nätterna fiskade han. Även om han inte fick någon sömn var han alltid på toppenhumör, så sömn kanske är mer överskattat än vi tror?

(Kham Phay med bågfilen i högsta hugg)

Sisai tog oss en dag till baksidan av ett av hans släktingars hus och vi fick välja vilken kyckling vi ville ha till middag den dagen och hans syster tillagade den speciellt för oss. Sista dagen följde vi med honom och inspekterade fiskfångsten och det blev 3 fiskar till avskedsmiddag som familjen, med hjälp av My, bjöd oss på. Vi fick även var sitt armband som Sisai hade gjort speciellt för oss.

(Sisai rensar fisk, My grillar den. Sisai med kycklingen vi valde)

Det fanns mycket djur på Don Det, men den mest uppseendeväckande kanske var den lilla apan! Han satt oftast fastbunden i ett träd men ibland förbarmade sig någon turist och tog honom på en promenad. Han hade det lite svårt för tjejer, och han gillade att bitas.

Kham Phay bodde egentligen i Pakse med sin familj, där han studerade engelska. Han var bara på Don Det för att delta i båtracet och bygga upp sin turistbyrå. Han bad oss hjälpa honom med stavningen på skyltarna och vi ägnade den dagen åt att måla skyltar och hjälpa honom att få ordning på sin firma.
(Kham Phay och hans resebyrå)

När vi tog en promenad såg vi till våran förskräckelse att man börjat bygga moderna hus med toalett och dusch inne i rummen, och vi hade tidigare fått veta att man planerar att dra elektricitet till öarna under året. Det vore att sakta men säkert förvandla området till ett nytt charterparadis, vilket kommer förstöra både enkelheten och charmen på denna plats.

En dag när vi gick hem från att ha tvättat oss i Mekongfloden så blev vi inropade till en liten inhägnad där det fanns ett par bord och några stolar av trä. Mannen som ropade in oss förklarade att han skulle öppna en liten bamburestaurang där och fick hjälp av sin vän med bygget. Han bjöd oss att sitta och gav oss den sista kokosnöten han hade på sin palm, folk här är helt otroliga.

Varje år anordnas ett båtrace mellan öarna och självklart var vi på plats och hejade på Don Det! Det fanns 8 lag (ett lag per ö) och varje lag hade en vackert utsmyckad båt, med 12 platser, som användes i tävlingarna. Det var uppbyggt så att den som vann gick vidare och den som förlorade slogs ut. Så det fanns bara en etta, tvåa, trea och en fyra. Prispengar gick till plats 1 till 3. Don Det blev såklart etta i den här tävlingen. Dom var helt otroliga, mellan loppen så körde dom egna lopp. Efter den första tävlingen radade man upp alla 8 båtar och så var det dags för den sista tävlingen. Då tävlade alla båtar mot varandra samtidigt och här kom Don Det på andra plats, efter att ha gjort 7-8 race, medans dom som slogs ut i början av första tävlingen bara gjort 1. Sträckan dom skulle paddla var ca 2 km nedströms, och dom första gångerna rodde laget tillbaka upp till startplatsen själva, på slutet fick dom hjälp av en dragbåt.

(My och Don Dets båt, vi och laget, och Don Det i sista tävlingen)

Under båtracet träffade vi även på Jimmy (från australien), och han levde bevisligen fortfarande. Efter att ha letat upp henne hade han fått veta att det var ett immigrationsproblem som hade ställt till det för den vietnamesiska flickan, och hon skulle tydligen bli utvisad ur Laos. Hur sanningen ser ut får vi nog aldrig veta.

(Asaf och Jimmy med sin "glada" påse)

Vi har skrivit mycket om bussresor och hur förskräckliga dom är och vi överdriver inte. Det är omöjligt att veta om man blir lurad och det finns definitivt inget att göra åt det om man blir det. Om det är byten med i biljetten kan man vara ganska säker på att man blir satt på en lokalbuss och protester gör saken bara värre, det är bara att gilla läget. Resan från Don Det till Hoi An (Vietnam) var ett typexempel på hur fel det kan bli. Vi har som sagt inga problem med lokalbussarna men när vi ska passera en gräns är det alltid säkrare om man gör det med ett större turistsällskap. Vi hamnade dock på en lokalbuss med 25 säten och över 50 personer. Och om inte det var nog så knökade dom in över 2 fullastade pickupar med lådor och packning, in i bussen! Folk låg i mittgången på all packning och alla var lika fulla som bussen var. Mitt i natten blev det bråk och 2 personer kastades av mitt i ingenstans, vilket nästan resulterade i slagsmål. Folk pillade på våran packning och ville se vad vi hade i ryggsäcken och mitt skägg var himla intressant att dra i. Vi var bussens underhållning. I 24 timmar! Vi kom till gränsen när den hade stängt så vi fick ta in på ett gästhus alldeles utanför. Det var egentligen bara en heltäckningsmatta och en filt på golvet, och väggarna var spånskivor som hade ställts upp, så hela natten kom folk in och tände lyset och pratade och kollade om ”rummet” var ledigt. Vi var mycket glada när vi var framme och kunde kliva ur bussen, även om man säkert i efterhand kommer skratta åt hela situationen.
Vi saknar familjen på Don Det och funderar på att göra en avstickare från Kambodja tillbaka dit och spendera mer tid med dom!

Vientiene

Tillbaka till Vientiene. Vi var så slut efter bussresan men hade lovat kära Cassie att möta upp henne så fort vi kom. När vi gick och letade efter Cassie så sprang vi på Jimmy som satt och drack kaffe med en vietnamesiska. Riktigt roligt att träffa honoom igen så vi bestämde att äta middag tillsammans. När vi hittade Cassie pratade vi bara lite kort med varandra och sedan gick alla tre för att tuppa av i ngr timmar. Med middag som mötespunkt så klart.

Vi mötte Cassie och gick till de små bamboo hyddorna vid floden för att invänta Jimmy. Priserna hade stigit ganska bra på menyn sen vi var där för en månad sedan så vi beställde bara en öl. Jimmy dök upp, väldigt stressad och stirrig. Vi pratade en liten stund sedan så berättade han vad som hade hänt.

Den Vietnamesiska flickan han var med träffade han när han höll på att leta efter boende. Det var en rätt så fullbokad dag så hon erbjöd honom att sova i hennes rum. De pratade ganska mycket och hon berättade att hon var hjärtkirurg och advokat (25 år) , dotter till en rik ”landslord”. Han blev dock utan land i och med kriget. Till saken. På eftermiddagen bara ngn timme innan vi skulle träffas så satt de och skulle ta en fika. Medans Jimmy bläddrar i menyn så kommer det fram en dam som skriker hysteriskt åt vietnamesiskan. Sedan tar hon tag i henne och drar iväg henne in i en stängd affär. Jimmy som fortfarande sitter med menyn i handen blir ganska chockad och följer efter. När han öppnar dörren till affären står det 2 män därinne som smäller igen dörren framför ögonen på honom. Det är där han kommer till oss, som sagt alldeles skakis.

Vi bestämde oss för att strunta i maten och istället gå till deras rum och dricka en öl med förhoppning att hon skulle dyka upp. Klockan blev mycket så vi hade inget val än att börja röra på oss. När vi gick slog vi vad om hur många som skulle fråga om vi ville ha marijuana, simon 1, cassie 2, mysan 3, jimmy 4. Alla förlorade dock, på två kvarter var det 5 st som frågade. Man ser även många prostituerade.

Dagen efter var det dags att åka till de 4 000 öarna. Vi tog en tuktuk som kördes av en trevlig man. Han hade flyttat från Luang Phabang till Vientiene för att kunna studera. Tiden mellan studierna ägnade han åt att köra denna tuktuk som hans far hade hjälpt honom att fixa fram. Eftersom vi ville spara pengar så tog vi det billigaste som vanligt, lokalbussen. Tror inte tuktuk mannen tyckte vi skulle ta den. Alltid samma sak, men en upplevelse. Vägarna är mycket rakare och bättre i söder så vi trodde det skulle vara en baggis efter norra Laos. Bullshit. 15 timmar på en överpackad buss med en galning till chafför. Visst kör alla tokigt och fort här, men denna man var det värsta tänkbara. Tråkigt nog fanns det bara främsta sätet kvar till oss med. Vart inte många timmars sömn. Klockan 4 på morgonen så hade han förmodligen väldigt lågt med adrenalin i kroppen. Det fanns en buss framför oss. Han försökte köra om honom 6 gr, den andre chaffören ville dock inte att han skulle köra om så han gasade på varje gång. Tillslut blev våran chafför så irriterad så han sket i att det kom kurvor m.m de gasade på som tokar bredvid varandra i seriöst ca 8 minuter. Jag var helt säker på att ingen skulle komma fram till bussstationen. Aldrig varit så spänd någonsin. Fruktansvärt. Det lustiga var att när vi hade lyckats komma förbi honom så svängde vi av vid vägrenen på en gång för en rök/kiss paus. Varenda kotte i bussen gick ut för att röka. Haha...

Glömde nämna det, chaffisen och hans 2 medhjälpare rökte marijuana i bussen.

Vi kom fram levande till Pakse iaf. Åt lite frukost, kollade på munkarnas matinsamling och tog första bussen till Don Det.

Phongsali

Från Oudomxay begav vi oss på en hiskelig resa till Phongsali, ännu längre norrut. Vägen mellan Vang Vieng och Luang Phabang gjorde mig riktigt åksjuk pga att den var så kurvig och brant. Men det här var värre. Vägen var bara tillräckligt bred för en bil itaget och i på vissa ställen fanns det skyltar som varnade för brant kurva och att man skulle sakta ner. Det visade sig dock att det var halva vägen som hade rasat ner för dom branta sluttningarna när det regnat. Men det fick inte våran busschaufför att sänka tempot, har man en tid att passa så har man. Vi krockade ”lyckligtvis” bara med en bil på väg dit. Ingen skadad. När vi kom fram och pratade med folk som åk dagen efter oss så visade det sig att dom hade krockat med en motorcyklist, han fick dock åka till sjukhuset. Dagen innan oss hade också råkat ut för en olycka, dom stannade i en brant uppförsbacke för att släppa förbi en bil och plötsligt la motorn av och bromsarna slutade fungera så bussen drog iväg baklänges. Folk hade hoppat ut genom fönstren och slängt in stenar under hjulen för att få den att stanna. Busschauffören hade tydligen stannat kvar i bussen och lyckats styra in den mot rätt sida av vägen och fått stopp på den. En sak är säker, åker man ut för dom branterna klarar man sig inte. Alla dagar vi frågade folk hade dom alltså haft olyckor, och med facit i hand klarade vi oss ganska bra.
Vi reste tillsammans med Nico, en kille från Finland, och det han önskade mest av allt (varje dag) var ett party. Vi lyckades leta upp en stor samling folk men det visade sig vara ett bröllop. Men vi blev hjärtligt inbjudna och fick dansa med brudparet och dom bjöd oss såklart på Lao Lao och vi hade det riktigt trevligt. Brudgummen bjöd oss tom att sova i hans hus över natten och fira med dom nästa dag. Vi tackade dock nej då det kändes som att vi trängde oss på och då vi inte visste om frågan bara var artig eller om dom verkligen ville det. Så här i efterhand ångrar man sig såklart. Nyår är något man firar 3 dagar i streck, och man släpper inte flaskan många sekunder under dom 3 dygnen. När vi klev upp på morgnarna kunde man redan se folk ramla omkring och kräkas i dikeskanterna. Vi räknade in det nya året på en nattklubb tillsammans med ortsbefolkningen. Vi träffade samma människor som natten innan i andra kläder och med en ny flaska laolao runt deras musikspelare, kl 11. Jag såg en gammal dam försöka få ut sina hönor ur huset så jag tog ett kort på henne. Jag visade henne sedan kortet och hon tyckte det var mycket roligt så då dansade hon med oss ca 20 meter och sedan gick hon in i ett hus där de äldre festade. Hehe. Vi gjorde en heldagsutflyckt till fots till två byar i närheten av Phongsali, och med oss hade vi pennor och anteckningsböcker. Vyerna här uppe är helt otroliga och det är verkligen orört, kanske för att många försvinner under bussresan. Folket är mycket trevligare och är nyfikna och hjälpsamma på ett sätt dom inte är på ställen med mer turism. Nackdelen är istället kommunikationen, som är bristfällig som bäst. Men det är mycket som kan förklaras med ansiktsuttryck och gester. Hur gammal man är, hur många barn man har, om man vill ha mer Lao Lao.
Resan från Phongsali är ett kapitel för sig. Istället för att ta bussen, som nu snarare kändes som en självmordsresa, så valde vi att ta båten ner för floden för att sedan ta bussen vidare söderut. Färden nedströms var dock inte mycket lugnare än bussen, och även här har ju chauffören en tid att passa. En timme in i färden kliver dock en man med en AK-47 på båten och hans jobb är tydligen att vakta oss utifall något händer. Det första en turist i båten gjorde när dom såg honom stå på stranden med en automatkarbin var såklart att ta fram kameran. Men han var tydligen på våran sida, haha. När båten nådde sin destination avgick det en buss vidare till Oudomxay så vi skyndade oss för att hinna med den. Många timmar senare när vi kom till Oudomxay så fick vi veta att vi kunde hoppa på nästa buss vidare till Vientiane om vi ville, och eftersom vi redan varit Oudomxay så klev vi, efter att jag hämtat mina skor, på bussen som skulle ta 15 timmar. Totalt sett tog det 27 timmar att färdas en sträcka på 80 mil, en resa utan mat, utan sömn och utan raksträckor! Resorna i Laos tar energi.

Oudomxay

Här blev vi bara en natt, vilket dock var tillräckligt för att jag skulle glömma mina trekkingskor. Som tur var är vi tvungen att åka tillbaka på väg söderut, men nog så irriterande då jag faktiskt för en gångs skull behöver dom när vi åker upp till kylan och bergen. Vi blev bjuden på te i en restaurang, vilket visar att det här stället ännu inte har blivit förstört av turister och besökte sedan en mindre marknad som påminde oss mkt om Kina.

Muang Sing

Vilken natur! Muang Sing är utan tvivel en av dom mest natursköna platserna i Laos och som ett plus i kanten är det också ännu ganska orört, mycket på grund av dess ”svårtillgänglighet” (man måste trots allt ta på sig varma kläder och färdas en bra bit utanför turiststråket).

Pga av pengabrist kunde vi inte stanna så länge som vi egentligen hade velat, bankomaten i Luang Nam Tha gick på generatorer och under natten vi var där var den avslagen, men det blev ett bra test på hur länge vi klarade oss på en liten summa pengar. En guidad tur med cykel hade vi dock råd med och vi blev visade runt i byarna alldeles utanför Muang Sing. Jag vet inte om ni någonsin sett det, men folk här rullar in en sorts tobak i ett löv och tillsätter ett pulver. Sedan tuggar man det, och det är väldigt beroendeframkallande. Det synns tydligt vem som använder det för saliven blir alldeles röd och det ser ut som att man blöder runt hela munnen, tandköttet fräts bort och tänderna blir kolsvarta. Vi blev iaf erbjudna att testa det men avstod, smaken ska tydligen vara väldigt stark.

Vi blev visade skolan och barnen visade ivrigt oss en världskarta och ville att vi skulle peka vart vi var ifrån. Här fick vi iden till att starta en insamling, för det finns verkligen inte material så det räcker. (Är i skrivande stund i Saigon, vi har kommit rejält på efterkälken med bloggen. Vi har hittills fått ihop 900 kr, ett stort tack!)

När vi stannade för en kort rast fick vi se en kvinna som fick ett anfall, ett epileptiskt sådant. Det hemska var dock inte att hon inte hade någon medicin eller att ingen hjälpte henne. Det var att folk förklarade för oss att hon var ”galen” och inget att bry sig om. Att man stötte ut henne pga en sjukdom som med om inte medicin men iaf med kunskap kan göra hennes liv mycket lättare. Man känner sig väldigt maktlös i en situation, för det finns absolut inget man kan göra.

Under cykelturen blev vi bra vän med våran guide och när vi sedan satt och drack öl och han fick veta att jag inte drack det, så blev vi hembjuden till honom för att dricka Lao Lao. Pest eller kolera! Haha. Husen här består egentligen bara av ett rum och eventuellt har man skärmat av ett område för föräldrarna, men när vi kom dit så låg pappan på golvet på en madrass och sov medans vi drack Whisky. Köket och toaletten är nästan alltid utomhus. Mr K.o (guiden) lät oss inte komma iväg förrän vi hade avslutat en hel flaska, vilket gjorde att vi blev ganska rund under fötterna.

Akhafolket är en minoritetsgrupp som lever i gränstrakerna mellan Kina, Laos, Vietnam och Burma. Dom firade nyår samma dag som vi cyklade omkring i byarna, och efter whiskydrickandet tyckte guiden att vi skulle åka till en stor lokal fest. Vi kom dock dit i slutskedet när alla var på väg hem. Vi begav oss då till en restaurang och åt något som påminner om fondue. Man får en hink med glödande kol och ovanpå den ställs ett fat som är format som en hatt med höga kanter. I kanten runt om fyller man på vatten och får på så sätt ett ställe där man kan koka nudlar, grönsaker och ägg. Uppe på toppen lägger man bitar av kött som grillas tills man är för hungrig för att vänta längre. Ett mycket socialt sätt att dela en måltid på!

Luang Nam Tha

Här var vi bara som hastigast på genomresa. Vi kom fram efter mörkrets inbrott så det var bara att försöka hitta ett ställa att sova på så fort so möjligt så att de inte stängde. Vi hittade ett litet ställe med eget badrum och tv för 40kr. Dock fungerade juh inte tvn eftersom de inte har ström i den staden förutom ngn timme på eftermiddagen. När vi slängt in våra saker i rummet så gick vi ut för att spana efter mat med Jimmy (AU), Niko (FINLAND) och Katja (HOLLAND). Det ända vi hittade som var öppet var ett litet gatukök (gatukök här består av ett bord, ngr pallar, en dam som serverar nudelsoppa). Vi satt där länge och pratade i bara det röda skenet från ljusen som hade målade plastflaskor som krage.
Dagen efter så vaknade vi såklart av alla tuppar från varje gård. Man skulle kunna tycka att det låter fint, men tro mig de låter som stuckna grisar, tondöva nå så fruktansvärt. Börjar ändå bli en del av dagen. He He Evelina, du måste se dem, tagit ngr bilder. De är hiskligt fula med, de har otroligt långa ben och lår, galopp tuppar.
Efter frukost kom den riktigt stora frågan, hur tar vi oss till Muang Sing. Bussstationen ligger en liten bit bort så eftersom vi var så många bestämmde vi oss för att ta en tuktuk. Diego (ITALY) stod länge och frörsökte pruta ned en kille från 300kr till 200kr. Killen vägrade och till slut åkte han iväg, hans kompis däremot som stått på sidan hela tiden kom fram så fort den andre åkt. Men då tyckte Diego det var för dyrt med 200kr så han gick till busstationen. 30 kr styck blev det för oss allihopa och det var ett okej pris med tanke på att han måste åka 12 mil fram å tillbaks. Vid gränsen mellan provinserna fick dock stackarn lite problem med polisen. Han hade antagligen inte papperen som krävdes. De var väldigt upprörda. Vi klev dock av efter några minuter och började kika runt på allt, spelade lite bol, knäppa lite kort, sprida ut oss lite, peta lite här och peta lite där. Jag tror polisen inte tyckte det var så roligt så han lät han åka kort därefter. Hehe...

Luang Phabang

Vi kan nu skryta med att vi har en universitetsexamen i Mahout-training, dvs att vi är licensierade elefanttränare och snabelchaufförer! Det är om man nu ska lita på diplomet vi fick efter 2-dagars intensivt umgänge med dessa jättelika djur. Det var en ganska dyr utflykt, (efter prutning fick vi dock ner den till 80 dollar per person) men det visade sig vara mkt väl spenderade pengar. Med oss på turen var Cassie (en tjej från Australien), Cassie och Abe (ett par från Staterna). Första dagen begav vi oss på kajaker till vattenfallet Tad Sae, där man kunde bada i vattensamlingarna under de mängder av olika fall som fanns. All mat under dom här dagarna var inkluderat i priset så man behövde inte bekymra sig över att behöva leta upp det billigaste stället att äta på. Riktigt lyxigt på våran hittills ganska sparsamma resa! Sedan blev det paddling tillbaka till våra stugor, som var ekologiskt byggda med vatten från en källa i närheten och allt material från skogarna runtomkring. Riktigt påkostat och fint var det (vågar jag kalla det lyxigt?). Vi blev guidade till en närliggande by och till vårat första möte med elefanterna. Pengarna vi betalde för den här turen skulle (enligt vad som sades) till stor del gå till byarna i området och till skötseln av elefanterna, samt hjälpa de ”arbetslösa” mahouterna och deras elefanter. Det mesta gick såklart åt till våran upplevelse, och smakupplevelsen från den kvällens middag är svår att glömma (ännu ett streck på den än så länge ganska tomma listan över de gånger jag ätit mig riktigt riktigt mätt under resans gång).

Det blev ingen sovmorgon för kl 6 skulle vi hämta elefanterna för deras bad! Istället för att sitta på en stol gjord för 2 personer på elefantens rygg fick vi sitta på deras nackar och dirigera dom. När vi kom till vattnet fick vi säga åt dom att ligga ner medans vi skrubbade och tvättade dom. Sedan gick vi på en 2 timmars promenad och under tiden fick vi träna på våran kommandon som vi lärt oss. Höger, vänster, bakåt, framåt, stanna, ligg ner, skvätt vatten, böj upp knät, stå upp osv osv. Det var sällan orden fick någon effekt, tränarna var ganska tuffa och elefanterna tyckte nog att det var ganska lättsamt att bara strunta i oss. Vill man köpa en elefant är det möjligt för bara 10 000 dollar, men man bör tänka på att den äter ungefär 150kg ananasblad om dagen, och ananasen ska planteras på nytt ställe var tredje år. Så ungefär lika besvärligt som att ha en halvdyr bil alltså, med alla skatter, försäkringar, bensinkostnader och reparationer. Resten av dagen ägnades åt att mata elefanterna med bananer och promenera mera. När det var som varmaste fick vi åka båt ett par kilometer uppströms och åka tubing ner.
Utefter många floder i Laos ser man hur folk samlar sten från bottnen och lastar små båtar tills dom nästan sjunker och sedan åker man in till stranden och fyller mindre lastbilar med dom. Tydligen tar det en hel arbetsdag, och här pratar vi inte 8 timmar, för fyra personer att fylla ett lastbilsflak och för det arbetet får man totalt 300 kr, dvs 75 kr var. Det är ett riktigt hårt arbete och att ständigt jobba i och under vattnet tar på krafterna.
Tillbaka i staden testade My ormvin som en gammal man sålde från sin provisoriskt inredda bar, ett litet glas kostade knappt 5 kr. Det mesta av förtjänsten drack nog dock han och hans vänner upp, för dom var ganska runda under fötterna varje kväll vi gick förbi dom, men gladare gäng hittar man inte. Han tyckte att vi skulle komma tillbaka klockan 7 för då började den riktiga festen, klockan var då redan halv åtta och när vi påpekade det så sa han att då var det fest! Det slår oss när vi reser i sydostasien, att man väldigt sällan ser alkoholmissbruk. Folk ”slås” och stöts inte ut på samma sätt i dessa samhällen, man lever mer under samma villkor.

Tog man en båt över Mekongfloden kom man till en liten by som var nästan helt tom på turister, vilket gjorde det till en skön avkoppling från den stress som framkommer där det är hög procent turister. Folk försöker sälja på en souvenirer, frågar vart man ska och om dom kan skjutsa en någonstans, om man vill äta på deras restaurang, och självklart om man vill köpa marijuana av dom. På andra sidan fanns inget av det här och folk verkade snarare förvånad att se oss. Det fanns ett mycket fint tempel och en grotta med Buddhastatyer i, tragiskt nog är dom flesta sådana statyer utan huvud då det är stor efterfrågan på dom bland samlare.

Matmarknaden låg bara ett stenkast från vårat gästhus, vilket var mycket lägligt. Där hade dom stora grillar och man kunde välja allt från helstekta små kycklingar till fiskar från den närliggande Mekongfloden. Men oftast blev det ett kycklingben och sticky rice. Det fanns även vegetarisk buffe här, där man fyllde en tallrik med stekta grönsaker, nudlar, olika sorters ris, ananas, ärtor och massa annat gott. Sedan stekte dom ihop allting och man hela kalaset kostar 5 kr! Gästhuset vi bodde på var helt underbart, det kändes som en enda stor familj. Vilket det också var, samma familj ägde 3 gästhus alldeles bredvid varandra. Yngste sonen hette Egg (8 år) och var ett riktigt busfrö. Man kan lämna in sin tvätt och för en liten summa får man den ren och torr nästa dag. Egg visade mer än gärna nykomna gäster var dom skulle lägga sin tvätt och tog mer än gärna emot den summa pengar det skulle kosta. Sedan försvann han, och när gästerna sa till ägaren att dom redan betalat Egg så skrattade dom bara, precis som att pengarna var borta för länge sedan (vilket dom förmodligen också var). Egg roade oss varje dag, fick han tag i en gitarr så hittade han på låtar och sjöng för oss, när han kom från skolan visade han vad han hade lärt sig. Han hittade en julgran av plast till oss när vi skulle fira jul och med hans hjälp dekorerade vi hela innergården. Efter elefantdagarna bestämde Cassie, Cassie, Abe och vi oss för att ha julklappsutdelning, där man lottade ut vem man skulle köpa en liten present åt. Vi köpte även en boll åt Egg, vilken han nästan lekte sönder första dagen, och ett paket kattmat åt de hungriga katterna som strök omkring (fanns dock bara Whiskas att tillgå här, kanske kunde Ströms öppna en filial?). Sedan begav vi oss till matmarknaden och handlade en hel, grillad kyckling och många tallrikar från buffestället. Julaftonen varade 2 dagar för oss eftersom man i Australien och Usa öppnar julklappar och äter julmiddag den 25. På julaftonen åkte vi även till Kuang Si-vattenfallet, inte lika badvänligt som Tad Sae men mycket mäktigare och högre fallhöjd på vattnet.
Bowling var något vi verkligen inte trodde att vi skulle stöta på i lilla Luang Phabang, men tydligen var det hit många åkte för att få dricka Lao Lao och välta käglor. Vilket vi också gjorde en kväll.

Vang Vieng

Den ort det pratas mest om här i sydost asien bland ungdomen. Man kan förstå det. Vang Vieng är bara en liten by full med mat, ungdomar, alkohol och droger.

Det som lockade oss mest är att bara 5 minuters promenad från centrum så är du ensam i naturen. Vang Vieng ligger mitt i en dalgång full med fält av olika slag och med massa små spetsiga bergstoppar runtom. Områdena runtom bjuder också på flera olika grottor som du betalar 5kr för att gå in i och 10kr om du vill ha en guide.

Den största turistattraktionen är tubingen. Vart du än är här i sydost asien så ser du ngn med en ”in the tubing, vang vieng” -tröja. Det som startade som ett avslappnande sätt att se naturen för några år sedan har nu blivit ett enda stort party på floden Nam Song. Det går ut på att man hyr ett traktordäck och glider nedför Nam Song i ca 2 timmar. Det finns barer längs efter färden som slänger rep eller bambustänger efter dig, du kliver upp och de bjuder på en shot laolao(whisky). Nästan alla barer har en väldigt hög gunga som man ska slänga sig ut i vattnet med. Somliga har även vollyboll, pingis och rutschbana. Vattennivån är ofta väldigt låg så de har grävt ur bottnen under den. Inte så bra kombination, laolao och grunt vatten. Man möter mängder med folk som har gjort illa sig, bara häromdan så bröt en tjej båda anklarna. Stället är galet.

I alla cafeer får du en ”spec” meny som du kan beställa allt möjligt från. Magisk pizza, happy shake, magiska svampar och mycket mycket mer. I många fall så sammarbetar dock polisen med de som säljer och du åker på en nota, 5 000kr eller fängelse i 3 månader, haha... det händer ofta. Självklart rörde vi inget utan skrattde bara åt andras historier eller upptäckter.
Trotts att vi var där en vecka så tubade vi bara en gång, var nog för oss. Rekordet ligger dock på 32 dagar i rad om ngn är modig nog att bräcka.

De andra dagarna tyckte vi det var skönare att gå omkring i naturen, besöka grottorna eller byar. Måste säga det igen, fantastisk natur och fantastiska människor. Barn och djur är precis överallt och leker med de saker de kan hitta. Ett fint sätt att lära sig.

Om man vrider det lite så är det lite tråkigt att se det som varit en by förvandlats till hostel, cafeer (som visar friends eller simpsons hela dagarna)och barer. I och med det så åker många hit bara för att dricka. De som beter sig värst är de som inte bryr sig om Lao folkets regler. De vinglar runt hela dagarna och nätterna i bara badkläder (kvinnor får inte gå utan kläder som täcker knä och axlar, absolut inte ta på en munk. Ingen ska visa känslor till ngn med annat kön bland folk, man får inte sova i samma säng innan äktenskap). Det är nog det som känns mest för man vet att även om man försöker så förändrar man ngt för de som är runtom.

Vägen mellan Vang Vieng och Luang Phabang brukade vara lite riskfull att färdas på för turister förr då det hände att de blev rånade. Nu har de iaf satt in civila vakter som smyger runt efter vägen för att avskräcka banditerna. I och med det såg jag mitt första automatvapen. Vi körde förbi en liten gubbe som spatserade på efter vägkanten med ngt stort över axeln. Jag kände att jag ville titta på honom igen så jag vände mig om, det var ett vapen han bar på. Han höll den lätt över axeln som om det var ett redskap, med fingret i pipan för att balansera det. 10 meter längre bort följde 3 grabbar efter honom i munter ton med varsit ”redskap” över axeln.

(Bensinstation i Laos, vi i en lerig grotta och våran taxi från grottorna)