Phongsali

Från Oudomxay begav vi oss på en hiskelig resa till Phongsali, ännu längre norrut. Vägen mellan Vang Vieng och Luang Phabang gjorde mig riktigt åksjuk pga att den var så kurvig och brant. Men det här var värre. Vägen var bara tillräckligt bred för en bil itaget och i på vissa ställen fanns det skyltar som varnade för brant kurva och att man skulle sakta ner. Det visade sig dock att det var halva vägen som hade rasat ner för dom branta sluttningarna när det regnat. Men det fick inte våran busschaufför att sänka tempot, har man en tid att passa så har man. Vi krockade ”lyckligtvis” bara med en bil på väg dit. Ingen skadad. När vi kom fram och pratade med folk som åk dagen efter oss så visade det sig att dom hade krockat med en motorcyklist, han fick dock åka till sjukhuset. Dagen innan oss hade också råkat ut för en olycka, dom stannade i en brant uppförsbacke för att släppa förbi en bil och plötsligt la motorn av och bromsarna slutade fungera så bussen drog iväg baklänges. Folk hade hoppat ut genom fönstren och slängt in stenar under hjulen för att få den att stanna. Busschauffören hade tydligen stannat kvar i bussen och lyckats styra in den mot rätt sida av vägen och fått stopp på den. En sak är säker, åker man ut för dom branterna klarar man sig inte. Alla dagar vi frågade folk hade dom alltså haft olyckor, och med facit i hand klarade vi oss ganska bra.
Vi reste tillsammans med Nico, en kille från Finland, och det han önskade mest av allt (varje dag) var ett party. Vi lyckades leta upp en stor samling folk men det visade sig vara ett bröllop. Men vi blev hjärtligt inbjudna och fick dansa med brudparet och dom bjöd oss såklart på Lao Lao och vi hade det riktigt trevligt. Brudgummen bjöd oss tom att sova i hans hus över natten och fira med dom nästa dag. Vi tackade dock nej då det kändes som att vi trängde oss på och då vi inte visste om frågan bara var artig eller om dom verkligen ville det. Så här i efterhand ångrar man sig såklart. Nyår är något man firar 3 dagar i streck, och man släpper inte flaskan många sekunder under dom 3 dygnen. När vi klev upp på morgnarna kunde man redan se folk ramla omkring och kräkas i dikeskanterna. Vi räknade in det nya året på en nattklubb tillsammans med ortsbefolkningen. Vi träffade samma människor som natten innan i andra kläder och med en ny flaska laolao runt deras musikspelare, kl 11. Jag såg en gammal dam försöka få ut sina hönor ur huset så jag tog ett kort på henne. Jag visade henne sedan kortet och hon tyckte det var mycket roligt så då dansade hon med oss ca 20 meter och sedan gick hon in i ett hus där de äldre festade. Hehe. Vi gjorde en heldagsutflyckt till fots till två byar i närheten av Phongsali, och med oss hade vi pennor och anteckningsböcker. Vyerna här uppe är helt otroliga och det är verkligen orört, kanske för att många försvinner under bussresan. Folket är mycket trevligare och är nyfikna och hjälpsamma på ett sätt dom inte är på ställen med mer turism. Nackdelen är istället kommunikationen, som är bristfällig som bäst. Men det är mycket som kan förklaras med ansiktsuttryck och gester. Hur gammal man är, hur många barn man har, om man vill ha mer Lao Lao.
Resan från Phongsali är ett kapitel för sig. Istället för att ta bussen, som nu snarare kändes som en självmordsresa, så valde vi att ta båten ner för floden för att sedan ta bussen vidare söderut. Färden nedströms var dock inte mycket lugnare än bussen, och även här har ju chauffören en tid att passa. En timme in i färden kliver dock en man med en AK-47 på båten och hans jobb är tydligen att vakta oss utifall något händer. Det första en turist i båten gjorde när dom såg honom stå på stranden med en automatkarbin var såklart att ta fram kameran. Men han var tydligen på våran sida, haha. När båten nådde sin destination avgick det en buss vidare till Oudomxay så vi skyndade oss för att hinna med den. Många timmar senare när vi kom till Oudomxay så fick vi veta att vi kunde hoppa på nästa buss vidare till Vientiane om vi ville, och eftersom vi redan varit Oudomxay så klev vi, efter att jag hämtat mina skor, på bussen som skulle ta 15 timmar. Totalt sett tog det 27 timmar att färdas en sträcka på 80 mil, en resa utan mat, utan sömn och utan raksträckor! Resorna i Laos tar energi.