Don Det (Södra Laos)

Don Det är en ö av många i området i södra Laos som kallas för four thousand islands, och det är ett paradis! Elektricitet finns bara mellan 6 och 10 på kvällen och bara på restauranger och vissa butiker (internetcafeet har ström under dagen också). Vill man ladda sin Ipod får man snällt bege sig till en av uteserveringarna, vilket gör det lätt att träffa nya människor. Det finns definitivt ingen lyx som toalett och dusch i rummen. Om man vill ta en dusch så gör man det i samma vatten som rinner runtomkring ön, och det är inte varmare än solen gör det så man kan lika gärna slänga sig i Mekongfloden (vilket innebär att riktigt ren blir man aldrig). Allt boende har samma standard och pris, en bungalow med en säng och fönster som knappt går att stänga, så man väljer efter vilken utsikt man vill ha. Soluppgång över Mekongfloden eller solnedgång över Mekongfloden, vi valde solnedgången. Man betalar ungefär 20 kr per natt, så levernet på Don Det är i billigaste laget. Lever man riktigt billigt kan man klara sig på under 60 kr om dagen för 2 personer. Naturen bjuder på allt man behöver här, både när det gäller mat och när det gäller upplevelser.

För 8 kr kan man hyra en cykel eller en kajak för ett helt dygn. Vi och ett stort antal andra turister tog cyklarna över bron till den närliggande ön Don Khon. På den södra udden finns det största vattenfallet i asien, om man räknar liter vatten per timme. Riktigt maffigt var det! Man kunde bada en bit nedanför fallet där vattnet bildade en större pool som gjorde att det inte var lika strömt. Men man fick passa sig för att inte simma för långt ut. Ännu längre ner finns den väldigt sällsynta Irrawaddy-delfinen, som dock blir mer och mer sällsynt pga alla föroreningar man vräker ut i floden. Man kunde ta en båttur och i bästa fall kunde man se en skymt av något i vattnet som eventuellt kunde vara en delfin. Vi lämnade dom dock ifred i vattnet.
Alldeles utanför vårat rum hängde ett antal hängmattor, och där spenderade vi ganska mycket tid med att ligga och läsa, prata med Asaf och Cassie (som för övrigt hade fått löss från hotellet i Vientiane, och på Don Det fanns det knappast något lus-schampoo) och kolla på utsikten. Vi sov även här ett par nätter, även om man vaknade mitt i natten av lite rygg och myggproblem och gick in till sängen istället.
Alldeles bredvid våran bungalow låg Mr Sisai´s restaurang, och med honom och hans familj blev vi goda vänner. Dom var 9 syskon och hur stor släkten var totalt med alla kusiner och tremänningar har vi ingen aning om. Men Sisai (nr 4) och hans äldre broder Kham Phay (nr 2) var dom vi spenderade mkt tid med. Varje morgon och kväll satt vi tillsammans med dom och Asaf, våran israeliske marijuanarökande granne, och spelade kort och åt god mat som Sisai´s yngre syster Mia lagat. När vi (MY) låste ut oss räddade Kham Phay oss med sin bågfil! Han jobbade hela dagarna med sin turistbyrå och på nätterna fiskade han. Även om han inte fick någon sömn var han alltid på toppenhumör, så sömn kanske är mer överskattat än vi tror?

(Kham Phay med bågfilen i högsta hugg)

Sisai tog oss en dag till baksidan av ett av hans släktingars hus och vi fick välja vilken kyckling vi ville ha till middag den dagen och hans syster tillagade den speciellt för oss. Sista dagen följde vi med honom och inspekterade fiskfångsten och det blev 3 fiskar till avskedsmiddag som familjen, med hjälp av My, bjöd oss på. Vi fick även var sitt armband som Sisai hade gjort speciellt för oss.

(Sisai rensar fisk, My grillar den. Sisai med kycklingen vi valde)

Det fanns mycket djur på Don Det, men den mest uppseendeväckande kanske var den lilla apan! Han satt oftast fastbunden i ett träd men ibland förbarmade sig någon turist och tog honom på en promenad. Han hade det lite svårt för tjejer, och han gillade att bitas.

Kham Phay bodde egentligen i Pakse med sin familj, där han studerade engelska. Han var bara på Don Det för att delta i båtracet och bygga upp sin turistbyrå. Han bad oss hjälpa honom med stavningen på skyltarna och vi ägnade den dagen åt att måla skyltar och hjälpa honom att få ordning på sin firma.
(Kham Phay och hans resebyrå)

När vi tog en promenad såg vi till våran förskräckelse att man börjat bygga moderna hus med toalett och dusch inne i rummen, och vi hade tidigare fått veta att man planerar att dra elektricitet till öarna under året. Det vore att sakta men säkert förvandla området till ett nytt charterparadis, vilket kommer förstöra både enkelheten och charmen på denna plats.

En dag när vi gick hem från att ha tvättat oss i Mekongfloden så blev vi inropade till en liten inhägnad där det fanns ett par bord och några stolar av trä. Mannen som ropade in oss förklarade att han skulle öppna en liten bamburestaurang där och fick hjälp av sin vän med bygget. Han bjöd oss att sitta och gav oss den sista kokosnöten han hade på sin palm, folk här är helt otroliga.

Varje år anordnas ett båtrace mellan öarna och självklart var vi på plats och hejade på Don Det! Det fanns 8 lag (ett lag per ö) och varje lag hade en vackert utsmyckad båt, med 12 platser, som användes i tävlingarna. Det var uppbyggt så att den som vann gick vidare och den som förlorade slogs ut. Så det fanns bara en etta, tvåa, trea och en fyra. Prispengar gick till plats 1 till 3. Don Det blev såklart etta i den här tävlingen. Dom var helt otroliga, mellan loppen så körde dom egna lopp. Efter den första tävlingen radade man upp alla 8 båtar och så var det dags för den sista tävlingen. Då tävlade alla båtar mot varandra samtidigt och här kom Don Det på andra plats, efter att ha gjort 7-8 race, medans dom som slogs ut i början av första tävlingen bara gjort 1. Sträckan dom skulle paddla var ca 2 km nedströms, och dom första gångerna rodde laget tillbaka upp till startplatsen själva, på slutet fick dom hjälp av en dragbåt.

(My och Don Dets båt, vi och laget, och Don Det i sista tävlingen)

Under båtracet träffade vi även på Jimmy (från australien), och han levde bevisligen fortfarande. Efter att ha letat upp henne hade han fått veta att det var ett immigrationsproblem som hade ställt till det för den vietnamesiska flickan, och hon skulle tydligen bli utvisad ur Laos. Hur sanningen ser ut får vi nog aldrig veta.

(Asaf och Jimmy med sin "glada" påse)

Vi har skrivit mycket om bussresor och hur förskräckliga dom är och vi överdriver inte. Det är omöjligt att veta om man blir lurad och det finns definitivt inget att göra åt det om man blir det. Om det är byten med i biljetten kan man vara ganska säker på att man blir satt på en lokalbuss och protester gör saken bara värre, det är bara att gilla läget. Resan från Don Det till Hoi An (Vietnam) var ett typexempel på hur fel det kan bli. Vi har som sagt inga problem med lokalbussarna men när vi ska passera en gräns är det alltid säkrare om man gör det med ett större turistsällskap. Vi hamnade dock på en lokalbuss med 25 säten och över 50 personer. Och om inte det var nog så knökade dom in över 2 fullastade pickupar med lådor och packning, in i bussen! Folk låg i mittgången på all packning och alla var lika fulla som bussen var. Mitt i natten blev det bråk och 2 personer kastades av mitt i ingenstans, vilket nästan resulterade i slagsmål. Folk pillade på våran packning och ville se vad vi hade i ryggsäcken och mitt skägg var himla intressant att dra i. Vi var bussens underhållning. I 24 timmar! Vi kom till gränsen när den hade stängt så vi fick ta in på ett gästhus alldeles utanför. Det var egentligen bara en heltäckningsmatta och en filt på golvet, och väggarna var spånskivor som hade ställts upp, så hela natten kom folk in och tände lyset och pratade och kollade om ”rummet” var ledigt. Vi var mycket glada när vi var framme och kunde kliva ur bussen, även om man säkert i efterhand kommer skratta åt hela situationen.
Vi saknar familjen på Don Det och funderar på att göra en avstickare från Kambodja tillbaka dit och spendera mer tid med dom!